Kackel i kojan

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag behandlar mina hundar som de vore mina barn. Jag har alltid haft lite dåligt samvete för det, eller rättare sagt tyckt att jag pga detta inte är någon bra hundförare. Samtidigt tror jag alla har upptäckt att personer som är bra med sina hundar även blir bra föräldrar, det har jag ett flertal exempel på (och inget som motsäger denna tes). Om man tänkter efter lite, att ge sin hund mycket kärlek, beröm och trygghet och avbryta när hunden gör något fel, det är väl inte så tokigt!

Här kommer ett citat ur en artikel om dominans av Per Jensen:

"Förtroende och tillit från hundens sida är förmodligen en förutsättning för att kunna lära den olika dressyrmoment. Bestraffningar och tillrättavisningar är moment som riskerar att förstöra förtroendet. Dressyr handlar enbart om inlärning. Hunden vill lära sig. Inlärning har, såvitt vi vet, inget samband med att dressören måste vara dominant."
 
Läs hela artikeln,  så ser du att han efter detta citat tar upp korrigeringar. Länk: http://ghk.hundkontakt.se/Jensen-dominans.htm

Att börja morra åt hunden när den gör fel, som var populärt ett tag då man skulle "prata hundspråk", känns ju helt puckat. Hunden har gjort något dumt, du tar den i kinderna och morrar åt den - att morra betyder på hundspråk "Öka avståndet"!!! Nej, vi får nog hålla oss till människospråket som vi behärskar och som hunden snabbt lär sig. Ett "Nej" och sedan förklara vad hunden ska göra istället känns mycket bättre.