Kackel i kojan

Det var blött. Det var kallt. Det var lerigt. Det var inget för veklingar. Ändå hade vi en härlig dag på vår slyngeljakt på Övedskloster. Vi delades i i två "lag" och turades om att vara drivare och skyttar (för min del innebär det att jag apporterar). Första såten gick så där, det har inte varit mycket fågel där i år. Matilda försvann för långt ut i vanlig ordning. Jag tappar henne när det är svårt att ta sig fram, då har jag fullt upp med mig själv och hinner inte stoppa henne i tid.

Andra såten var vi apportörer. Matilda var i bilen och Dorran satt bredvid mig, mellan två skyttar utan hundar. Det sköts både framför oss och bakom. Det blev för mycket för Dorran. Hon kunde inte koncentrera sig på att titta framåt och markera, utan var tvungen att hänga med vad som hände bakom oss också. När jag släppte henne på en apport flög hon iväg och kollade skyttarna bakåt, lyssnade inte på mig och var helhypad. Missade en fasanhöna när hon så småningom kom tillbaka. Sedan lyssnade hon bättre, men vi hann inte ta något mer, de andra sprang fortare. När drevet var avblåst släppte jag henne och då hittade hon fasanhönan hon missade innan.

Nästa drev tog vi åt motsatt håll mot vad vi brukar pga av vinden. Inga grisar denna gång, vilket jag är tacksam för. Matilda stötte några fasaner och gjorde ett par eftersök. En som hade gått ner i ravinen hittade vi aldrig. Dorran funderade över sina synder i bilen.

Sedan var det dags för oss att vara apportörer. Båda fick följa med. Dorran gjorde en snygg vattenapportering och Matilda jobbade på land och hämtade två fasaner.

Nu var det dags för matpaus. Av med första omgången regnkläder. På med täcken och filtar på hundarna. Jag var rädd att Matilda skulle bli nedkyld, men det klarade sig. Det var ju inte så kallt, bara blött. In i verkstaden, hemlagad gulaschsoppa och chokladpudding till efterrätt.

Femte såten var vi drivare, Dorran satt i bilen. Upptäckte att Matilda går mycket bättre när jag inte har med Dorran, hon vet att jag inte har full fokus på henne när jag har Dorran med i koppel. Vi gick på gamla järnvägen eftersom vi inte bar bössa. Kommer inte ihåg vad denna såt kallas, Frualid?, men det har under säsongen blivit favoritsåten. Ett stort rörflen med massor med fågel (och en och annan gris, bläh). Matilda skötte sig, sprang upp för vallen och sopade in en tupp som hon tyckte skulle flyga mot skyttarna istället för att flyga åt fel håll (fel är väl lite en definitionsfråga fasanen tycker nog att fel håll är rätt håll). Det är märkligt det här med riktningen hon får dem att flyga. Mer är 50 procent (jag skulle säga 70-80 procent) av gångerna så stöter hon dem mot skyttarna. Kommer hon från fel håll in i ett buskage så tar hon en sväng in om bakkkanten och sveper iväg dem mot skyttarna. Det är häftigt!

I slutet på denna såten började det regna våldsamt. Vi skulle vara "skyttar" i nästa såt, som var den sista, men vi smet iväg hemåt istället. Med 1,5 timmes resa hem är det skönt att komma iväg i tid. Jag hann ta hand om fåglarna och kaninen i dagsljus. Sedan var det dags att ta in hundarna i duschen, spola av chappsen och stövlarna. Hänga upp två omgångar regnkläder på tork. Evakuera hundarnas skuff från alla blöta hundplädar och täcken. Byta kläder igen. Tröjan jag satt med i bilen var torr, men byxorna orkade jag inte byta innan jag körde, så de var blöta. Hundarna fick varsitt grisöra. Nu sover de. Det ska jag också göra snart. Kanske ska möblera om i sovrummet först bara.