Tyra 14 veckor

Jag har roat mig med att titta på bilder när Matilda och Dorran var valpar. Det märkliga är att jag minns väldigt lite från valptiden. Jag kommer ihåg att Matilda var lättstörd när hon sov, hon vaknade så fort jag rörde mig. Jag bar henne i ryggsäck på magen när vi var ute på promenad, det var före sittvagnens tid. Vi hade väldiga duster om detta, hon avskydde att inte få gå/springa själv.

Dorran var helt avdomnad när hon sov. Hon la sig i dörröppningen, med huvudet upp mot dörrfodret. Där sov hon till hon vaknade, tryggt förvissad om att vi inte kunde smita ut. Jag kunde ta tram dammsugaren och härja runt, hon stördes inte i sin sömn. Dorran tyckte det var kul att åka vagn.

Jag har dessutom väldigt lite bilder från mellantiden, det är därför jag började blogga om Tyra, då har jag iallafall ett par bilder från varje vecka som går.


Matti sover och jag smyger omkring.


Dorran är leveransklar, Tonie har fotat. Täcket lever ännu som Marie sydde, Tyra har växt ur det redan.


Mormor Tilda som unghund. (Bilden är från Kennel Meitas)                                        


Tyra, i dag.

Är de lika - nääh!

Till sist en bild på Snygge-Dorran


En aristokrat!

Tyra 13 veckor

Kollade igenom den lilla kameran, lite bilder på när vi myser:


Matti, tror vi har varit på jakt den dagen.


Dorran får hämta dummisar, då myser hon. Linn och Flora i bakgrunden.


Ålli gör det han är bäst på - njuter!


Tyra kan hon med.


Tyra 9 veckor

Efter en veckas (o)sömn på madrassen i vardagsrummet var det dags att introducera övervåningen. Jag satte upp grinden för trappan, borrade hål för säkerhets skull och tjongade in en decimeterlång skruv. Nu sitter den och jag har även finjusterat alla skruvar som hade lossat med tiden.


Och jag som precis hade fått ordning.

Jag satte även upp skydd så hon inte kan ta sig genom spjälorna och drutta ned i trappen. Bort med alla mattor (varför samlas det så mycket sand under dem?).

Tyra fick hjälp att komma upp och de andra fick stanna nere. Det var kul, speciellt Kiwi och Maja verkar vara trevliga typer. Dem måste vi skälla på!

Vi passade på att träna lite när vi var ”ensamma”, kontakt, få springa efter bollen när man lugnat ned sig och inkallning med pipa. Inga problem.


Det är därför det mest blir bilder när hon sover. En terrorist!

Valpkursen på Ängelholms BK gick jättebra förra veckan. Vi skulle börja med att leka med valparna och jag kom sent ner eftersom det tar ett tag för en liten att gå över vägen i koppel. De andra hade börjat utan oss. Jag lät Tyra spana lite och tog fram vår leksak utan några större förhoppningar. Men hon kunde snabbt koppla av allt nytt och leka lite. Det tycker jag var duktigt! Efter det var det inkallning, sedan gick vi in för att fika.

Småttingar får följa med in i klubbhuset, så lilla T låg i mitt knä medan vi pratade om mål med kursen och lite annat.

Ut igen, men då var Tyra för trött. Hon kunde knappt gå och ville bara till bilen. Och den visste hon precis var den var parkerad. Det var fullt med bilar på parkeringen, mörkt och duggregn och Tyra gick med bestämda steg mot vår bil (den var inte parkerad närmast, snarare tvärt om). Det råder ingen tvekan om att hon har stenkoll på var grytet (tryggheten) är.

Jag har funderat mycket på om det finns några nackdelar med att hon var ensam valp och har inte kommit på en enda (möjligen att hon är lika bred som lång:)). Hon leker hur bra som helst själv, är mycket social mot människor, leker bra med människor, är intresserad. Naturligtvis pratar hon bra hundiska, det gör alla valpar från Meitas. Hon har inga problem med att vara själv, och hur skönt är inte det att kunna lämna en valp redan från början en lite stund. Är man fler i hushållet är det inga problem, men att vara ensam och behöva trixa när man behöver göra inköp eller gå med de andra hundarna är ingen hit.

Därför vill jag tacka Marie och Tonie, världens bästa uppfödare! För det enorma jobb ni har lagt ned på att göra Tyra till en liten social hund och för det förtroendet som ni har gett mig. Det går inte en dag utan att jag är tacksam för denna gåva och tänker på att förvalta den väl.


Inte ett dugg söt!

Dorran var på sin första andjakt i helgen, mer om det senare.

Det står en cirkusvagn på min tomt, lika stor som pappas lägenhet. Det var häftigt att se Kim backa in den, med en lastbil, så ekipaget hade några meter. Kim är en kompis till Lasse som ska bo här en vecka. I kväll är det visst cirkus i Hässleholm.

Jo tack, i natt sov jag mycket bättre. När jag vaknade vid småtimmarna var bädden bredvid mig tom. Tyra, en liten lyxlirare, låg ensam i soffan i andra rummet och päste (som det heter på skånska).

Meitas Turliga Tyra Tryffel

Har flyttat hem. En regnig dag var det igår när jag körde till Pärup. Men det var ju ganska skönt, då kunde Marie och jag sitta inne och prata hela dagen. Och tiden gick fort, jag kom inte iväg förrän vid halv sju på kvällen.



Det är något speciellt med att köra hem med en ny flockmedlem. Tyra gnydde lite i buren som var på passagerarsätet, tuggade lite på sitt resgodis som Marie hade lämnat med, gnydde lite igen och somnade när vi var i utkanten av Höör. Precis när vi passerade Ängelholmsskylten drömde hon och skällde till i sömnen. När vi rullade in på gården vaknade hon.


En liten Tyra som sovit för lite!

Katten var en kul typ, honom kunde man skälla ståndskall på. Det var förstås mycket nytt att upptäcka, många nya dofter som passerade den utmärkta lilla näsan hon har fått. Och sen blev hon så trött att hon knappt visste vad hon hette och inte hittade hon den där sköna bädden som hon brukade vila i. Och Dorran och Matti (eller Fröken Citron och Fröken Ättika) var sura på snurrandet. Till slut fick vi till en bädd som passade, med väggar och tak gjord av soffbordet. Och där sov hon, säkert i ett par timmar...

Nej, det blev inte mycket sömn, men så är det ju när allt är nytt.

Tyra är en tuff och framåt liten tjej, inte särskilt lik Matilda som alltid är runt mina fötter. Trädgården har fått ett nytt staket, hon tar sig allt för stora turer på egen hand, det tycker jag inte om. När hon inte fick äta upp min frukost blev hon så arg att hon satt och hoppade och skällde. Och när Matilda tröttnar på henne och säger åt henne att gå och lägga sig, ligger hon och muttrar en lång stund innan hon tystnar och somnar. Några minuter.

I kväll ska vi på valpkurs, efter det kommer hon väl att sova. Hoppas!


Söndagspromenad

Jag packade varsin matsäck till pappa och mig, sedan bar det iväg till Sibirien. Pappa gick på stranden och jag och hundarna gick iväg till en äng där det alltid har gått djur. Men inte nu längre, så det var vi tvungna att kolla in.


Inbjudande!


Hundarna hittade vatten.


Nöjd och glad Matilda.


Snygge-Dorran.



Jag måste lära mig kameran, hur man ställer in tid och bländare själv.

Ja, det hade jag förträngt. Vi hade gått en bit och precis när jag tänkte att det började bli dags att ta fram kameran, kom det en råget springande rätt över skogsvägen. Attans!

Nu ska jag lära mig bli en balanserad människa på yogan - det ska bli skönt!


Lilla T



Ja, vad ska man säga. Lika bred som lång, äter bara mamma Millas mjölk, vaniljglass och rådjurskött.
Är det en blivande jakthund, tro!

(Bilden har jag snott från Maries blogg)

Så kan det gå

Jag skulle ju bara putsa Dorran lite på halsen i går kväll för att göra det lättare att upptäcka fästingar. I höger öra hade hon en illröd plupp, ca en centimeter lång och nästan en halv centimeter tjock. Fick tid hos min veterinär vid halv fem idag, så det var bara att koppla med telefonen från jobbet och köra till Höja.

Där säger Carin, som är världens bästa veterinär, att det är en vårta. Men den var lite blodig och satt så till att det var lätt att få bort den. Lite lokalbedövnig och ett klipp, så var den borta. Det syntes knappt var den suttit.

När Carin la lokalbedövningen var Dorran jätteduktig, trots att hon skakade så fort vi rullade in på gården. Carin hade verkligen tagit henne på rätt sätt när vi var där för hennes klåda, så det märktes att Dorran var lite ambivalent. När jag kommenterade att Dorran alltid är duktig när det gäller sa Carin:
- Hon är väl ingen blondin heller!

Se så fin hon var i bilen på väg hem till tratten.




Tratten är redan av förresten. Vi köpte godis för att ha myskväll och det går ju inte att käka rökta grisöron med dumstrut på huvudet.

Naturligtvis fick jag stenskott på bilrutan på väg hem. Välkommen till min värld!

Passivitet/aktivitetskurs med Dorran

Förra lördagen åkte vi till Löberöd får att gå på kurs för Bea och Åsa. Åsa lärde oss att koppla av på ett speciellt ställe och Bea lärde oss att om hunden var lugn så fick den jobba. Vi delades upp i två grupperoch körde två pass för Bea och Åsa.

Att kunna parkera sin hund på en filt, eller liknande, är inte så dumt. Speciellt när man har två hundar och har behov av att kunna parkera den ena medan man tränar med den andra. Jag ville även kunna kela med Dorran när hon pausar, jag tycker om det, men det gör inte hon. Dorran har ju lite svårt för hantering. Med en klicker och en massa godis är det inte så svårt. Fast det kräver en hel del träning.


Jag och Matilda försöker slappa på lunchen, det vill Dorran inte veta av.


Linn och Cattis kopplar av.

På Beas station var det kul att se hur hundarna behövde mindre och mindre tid mellan arbete och passivitet. Jag bestämde att Dorran ska sitta så nära mig att jag känner henne mot min vad. Efter ett litet tag började hon kasta sig in mot mitt ben, satte sig och var helt lugn. Något annat lönade sig ju inte, då fick man inte apportera.

Jag upptäckte att jag är lika apporttokig som Dorran, inte undra på att hon är som hon är (bäst alltså!).

Det är jobbigt att vara passiv, när vi kom tillbaka till bilen var det tre trötta flattar som ville komma in och lägga sig.


Lira somnade som en stock, för säkerhets skull förankrade hon nosen i burgallret.

Dorran snarkar

alltid efter att vi har klickertränat. I dag var inget undantag. Vi var med Bea och Maria och lärde oss en massa nytt. Linn, Marcus, Cattis och Helen var också med. Vi tränade på kontakt och fick emellanåt upp lite flyt i träningen (efter att jag hade kastat kopplet, både koppel, klicker och godis blev för mycket).

Jag har köpt klickerbibeln som jag håller på och tar mig igenom (Lydnadsträning i teori och praktik), 650 sidor med en massa bra tips, både i teorin och praktik, precis som titeln lovar. Och om man dessutom satsar på elitklass och inte fastnar i klass 1 så blir det riktigt roligt.


Jag ryms visst det i kattbädden!

Jag och Dorran håller på och tränar position genom att träna med en låda som hon går upp på med frambenen. Sedan rör hon på bakbenen och förflyttar sig, sakta men säkert, mot utgångspositionen. Det blir lite rörigt när Matilda ska lägga sig i, så nu ska vi träna in att man kan vara parkerad på en fäll medan kompisen tränar. Det måste vi kunna till våren, det kommer ju förhoppningsvis en liten valp då!

Avslutning jaktkursen

I dag var det vår sista gång på jaktkursen, vi missar tyvärr nästa vecka pga jakt. Vi tränade markeringar, bara enkelmarkeringar men med stigande stress då vi först jobbade en och en, sedan två och två och till sist fyra åt gången.

Jag och Dorran tränade i går på promenaden, stoppsignal och så var jag petig med avlämningarna, sitta på rätt ställe, inget tuggande och titta på mig innan jag tog dummien. Fungerade riktigt bra, speciellt efter hon fått hämta några.

Dorran knallade två gånger, första gången blev jag lite överraskad men lyckades kalla in henne. Andra gången var jag beredd, sprang efter och talade om vad jag tyckte. Dorran gick från klarhet till klarhet under dagens kurs.

Det var en kul övning, Dorran är duktig på att ta den dummien som jag riktar in henne på, så det hade vi nytta av. Avlämningarna blev bättre och bättre och till och med transporterna fungerade i den sista trampejakten vi hade. Med koppel, men i alla fall. Hon höll positionen och sög i sig mitt beröm.

När vi kom hem var det så fint väder att vi gick ned på heden. Matilda fick en liten djävul i sig och började jaga kanin i varenda en- och vresbuske hon kunde hitta. Jag lät henne hållas, att gå in i taggiga buskar är inte alltid så populärt. På senaste jakten vi var på i söndags hade vi "busjagat" i björnbärssnår, det hade tydligen lämnat efter sig mersmak. Även Dorran hakade på där hon kunde tränga sig in, men mest sekunderade hon, sprang runt och kollade om det kom någon liten kanin. Två kaniner fick de fart på och solen sken! Nöjda och trötta gick vi sedan hemåt och vilade.

Äntligen!

fick jag njuta av att jaga! En härlig dag med trevliga skyttar, goa hundförarvänner och duktiga hundar som gjorde det de skulle.

På rapphönsjakten förra veckan, som brukar vara en av årets höjdpunkter, var hundarna usla. Matilda bara rusade rakt fram, lyssnade inte på mina signaler. Dorran släppte jag två gånger och hon stack lika många gånger. Inge kul alls, jag kunde för första gången inte njuta av att jaga med mina hundar.

Men så var det inte i måndags. Jag var tvungen att åka till jobbet och fixa ett par grejer först, var där tjugo i sju och satt i bilen tre timmar senare. Det regnade, men där vi skulle jaga spelar det inte någon roll, det är nära till allt och vi håller inte på så länge. Jag missade första såten på änder, de hade klarat sig utan mig. Fina, höga välportionerade änder hade Dan, Tonie och Marie presenterat för skyttarna.

Andra såten var nere vid sjön, jag tog Dorran och lät henne röja runt i det flera meter höga sjögräset. Det enda djur vi såg var ett rådjur, några få fåglar flög i väg. Fabian gjorde illa tassen och var halt, vila i bilen resten av dagen för hans del.

Tredje såten var i skogen, där såg vi bara räv som tyvärr var utom skotthåll.

Lunch och lite vila i värmen, sedan var det dags igen. Då var det Matildas tur, hon var i bilen på förmiddagen. Vi fick ta kanten på ett sjögräsområde, min skytt fick en kanin som Matilda apporterade. Även här sprang en räv igenom nätet av skyttar.  I nästa såt vid papegojorrna fick jag in Matilda i björnbärsriset, det är inte alltid det går. Vi fick ganska snart börja leta efter en påskjuten kanin som tyvärr sprang ner i gryt.

Sedan delade vi upp oss i två grupper, tog varsin kulle med tryggt avstånd mellan. Matilda gick jättefint. Full fart med god kontakt, kaniner är definitivt hennes grej. Det var också bra att bara låta dem gå halva dagen var, då hann ingen av dem bli uttröttad.

Det blev inte så mycket skjutet, ungefär tio änder och lika många kaniner, ingen fasan. Men ändå en härlig dag. Regnet slutade efter andra såten och det var riktigt hyfsat väder, till och med i varmaste laget.

Jaktkurs med Dorran
I går morse var jag och Dorran på jaktkurs med Björn igen. Jag var besviken på mig själv för att jag inte hade tränat mer, men det har varit så mycket på sistone. Dorran hade ändå gjort framsteg, att sitta still vid min sida är inte längre det värsta hon vet. Hon kan sitta riktigt länge.

Vi tränade närsök och stoppsignal. Sedan gick Björn in och städade, som han sa, varje ekipage. Dvs individuell finsputsning. Vi tränade avlämningar i koppel. Jag fick lära mig att styra in henne i rätt position med hjälp av kopplet. Det visade sig att hon vill sitta ner vid min sida, då får hon göra det. Nu släpper hon inte dummien utan man kan hjälpa henne tillrätta. Om jag sedan pratar med henne så bjuder hon på apporten.

Tävlingslydnad med Matilda

Jag och Matilda åkte till Petra i Påarp och började kurs i tävlingslydnad. Vi var åtta ekipage och Petra hade tre hjälpisar, så det var effektiv träning.

Vi började med att se ett klass 1 program med en ung korthårig colliehane med scenskräck. Han klarade sig bra, den andra arbetande collien jag har träffat, den första var också en mycket trevlig hund. Kul att se de nya relgerna i praktiken, det var ju några år sedan jag och Pepsi var ute och tävlade.

Vi började med att träna utgångsposition, Matilda vill gärna se mig framifrån, så hon hoppar ut åt sidan direkt, men det börjar ta sig. Lite jobbigt tycker jag att vara så jäkla petig med positionen, men det är ju ett måste i lydnad, liksom själva grejen. Vi bestämde att hennes framtassar ska vara vid min mellanfot och att det max får vara en tassbredd mellan henne och mig. Ovant att träna med en sån liten hund, Pepsis huvud var i lagom position för min arm när den hängde rakt ned. Matilda får jag böja mig ner till, det blir lätt att jag står och hänger över henne och det ska man undvika.

Nästa station fick vi torrgå, rakt fram, höger och vänster om marsch och halt och helt om halt och marsch. Petra hade ett jättebra sätt att gå på, tror att jag fick kläm på det.

En snabb kopp kaffe och sedan var det dags för apportering. Matildas ögon lyste upp när hon fick apportera, även om det bara var en träapport. Det gick bättre än jag trodde.

Nästa station var vänstersvängar, det är de svåraste. Jag och Matilda är ju inte färdiga med vår utgångsposition ännu så vi åkte hem. Vi höll på i 1,5 timme, helt perfekt. Jag var hemma vid halv åtta igen. Jag gillar inte att träna lydnad när det är mörkt och det blir en massa skuggor av strålkastarna, men det är inget att göra åt den saken. Den mesta träningen ska vi göra hemma och jag åker nog dit nån gång en helg och tränar i dagsljus. Kul med nya ställen och att träffa nytt folk, det var en skön stämmning hos Petras Hundråd.

Lydnad är tradigt i början, hoppas jag orkar traggla positioner och linförighet. När det är gjort och man kommer till klass 3 och elit tror jag det blir mycket roligare. Då gör hunden moment mer självständig ifrån föraren. Fast platsliggningen i klass 1 är alltid en mardröm, vad som helst kan hända med otränade hundar som inte är färdiga för att tävla.

Jaktkurs med Dorran

Jag och Dorran började jaktkurs för Björn Weberg i dag. Han kommer att koncentrera sig på samarbetet mellan hund - förare, att hunden alltid ska ha totalt fokus på mig, ordning och reda. Precis vad vi behöver. Apportera kan hon, jag är däremot usel på transporter och att visa var jag vill ha henne.

Så det fick jag till hemläxa, att fundera på var jag vill att hon ska vara i olika situationer, när hon ska lämna av, när jag skickar henne osv.

Mycket drillande med transporter, fullt fokus på mig hela tiden. Mycket fifflande med koppel och godis och dummy. Tänk att det ska vara så svårt att lägga ut ett linjetag med sin hund, jag är fortfarande förvånad över att jag inte trillade omkull.

Mer hemläxa: träna inkallning, transporter, och avlämningar (för sig). Och så har vi Dorrans lilla akilleshäl - sitta och stanna kvar. Jag har löst livförsäkring i fyra olika bolag, "sitt", "stanna" och på det två olika handtecken! Det är aja, baja. Så det ska vi valpträna. Det är bra, bäbisen fyller ju bara fyra snart!

Jo, på slutet var Dorran så trött att hon kunde sitta still bredvid mig när Björn hade genomgång, så det här ska nog gå bra.

Jaktpremiär

i snålblåst och hällregn! Det var faktiskt första gången vi jagade i skitväder. Men det gick det också. Harjakt utanför Malmö. Vi har gått på hare en gång förut så det är nytt för oss. Tänkte att i detta väder är det inga harar ute, men de har ju inte gryt att gå ned i som kaninerna har.

Väl ute i första såten visade det sig vara väldigt gott om hare, vi såg även en räv (eller möjligeh två, den/de var tyvärr utom skotthåll). När man ser vilt och det smäller lite runt omkring en glömmer man blåsten och regnet som börjar ta sig nedför kragen bak i nacken...Min skytt sköt en hare som Dorran apporterade. Först sprang hon förbi men sedan vände hon och tog upp den, hennes första hare. Matildla fick röja runt i lite snår och stötte flera fasaner. De träade genast, för dåligt väder att vara ute och flyga i, så inga skottchanser på dem.

Andra såten hände det inte så mycket, ryggen mot blåsten och intagande av ett vegetativt tillstånd, jag är inte här och det är inte kallt och blött.

Det blev ett eftersök på en hare, både Matilda och Dorran jobbade som bara den, tyvärr fick vi inte fatt i den. Två harar stöttes under eftersöket, Dorran var stadig. Både Dorran och Matilda var väldigt lyhörda och duktiga. Första jakten kan bli lite hoppsan hejsan men vädret dämpade dem antagligen lite. Det gick att släppa Dorran på hopp och lek mellan såtarna utan att hon förvandlades till en greyhound, hon snirklade ca 5 meter runt mig, kom direkt när jag sa till. Jag är mycket nöjd, sådan kontakt går inte att köpa för pengar!

Efter lunch beslutade vi oss för att bryta, blåsten skulle tillta och det var ganska skönt att köra hem. Fast en såt till hade varit kul, vi körde ändå över 20 mil, som vanligt.

Är det någon som har tips på några bra handskar som man kan ha när det regnar. Jag har bara i fleece och ett par jättegamla gore-tex handskar som är jättetjocka och osmidiga.

Lycka är

De nya sork- (eller mullvads-) hålen vi har fått i gräsmattan. Alla fyrbeningar och de befjädrade tvåbeningarna älskar dem. Hundarna gräver, katterna gömmer sig (bara öronen sticker upp, hi hi) och hönsen sprätter och sandbadar. Men den som älskar dem mest är nog ändå Matilda, eller vad tror du:


- Kliar lite i näsan, men Gud va' skoj det är.


- Det är mycket nu...Bäst jag skyndar mig.


- Ibland när jag blir trött lägger jag mig på sidan och gräver.


-Sådärja, nu är det klart!

FM 2009

Ja, så var det äntligen dags. Trots alla minituösa förberedelser så höll det hela på att aldrig få någon början. Allt var klart, husvagnen var lastad på draget, allt packa, det var bara att vrida om nyckeln och köra - trodde jag. Nej då, pappas lilla Volvo V40 bestämde sig för att här ska jag stanna, parkeringsbromsen hade fastnat och där stod jag och gjorde hål i gruset med framhjulen. Vi kom iväg till slut, tack vare Christian som kollade och smorde och bankade så den säkert hade lossnat.

Resten av resan gick bra, vi kom fram i tid, utan att ha hunnit handla, och ställde oss på plats.

Natten var si så där, vaknade ett par gånger. Samling klockan 7, tidigt, men jag hade räknat ut att vi kunde gå ner och äta frukost efter informationen och t o m slappa lite.

Framåt tidig lunch blev det vår tur, startnummer 125 hade vi. Första stationen var ett linjetag. Det började med en förflyttning med hunden lös samtidigt som det sköts ett skott. Linjetaget låg i lite högre gräs, ca 30 meter fram. Det såg ut att börja bra, men det varade inte läge. Dorran vek av och sedan var det mest spring. Det såg ut som någon satt och hade picknick till vänster om oss, det var vi tvungna att undersöka. Nära kom hon flera gånger, men vek av bara ett par meter innan. Eftersom vår närsökssignal inte sitter till 100 procent, så höll jag den inne. När hon väl hittade den droppade hon den först halvvägs, det var en kanin, sedan ett par meter framför mig. Det tyckte domaren var 0 poäng, så där tog vår tävling snabbt slut.

Nästa station var två enkelmarkeringar över en rejäl mur. Jag hade bestämt att jag inte tävlade längre, nu var det bara träning. Så när Dorran for som en hopphäst i de högre klasserna över muren ropade jag glatt "Oj, vad du kan hoppa!" Sedan glömde jag bort att det var en markering till och höll på att gå därifrån. Då sa domaren att vi skulle avsluta vårt jobb. Och flög det gjorde hon en gång till under mina glada hejarrop.

Domaren var lite småsur och sa att jag kunde väl ha hållit truten, det var inte många som hade gjort så snyggt arbete på den stationen, jag förklarade att vi hade nollat första stationen. Vi fick 19 poäng (av 20).

Den tredje stationen var två enkelmarkeringar på vatten. Dorran spikade bägge, nummer två var ett dolt kast men hon tog det på ljudet. Däremot la hon ner dummisen bägge gångerna vid strandkanten, ruskade sig plockade upp och kom in till mig. Det tyckte domaren var värt 6 poäng.

Framåt dagen blev det lite varmare, allt drog ut på tiden så station 4 och 5 gick rätt sent på eftermiddagen. Station 4 var en markering med vilt, lite halvbökig terräng, stor risk att de missade att markera då det var mycket grenar som hängde ned. Efter detta följde ett linjetag, också detta med vilt. Tveksamt om vi hade klarat denna stationen. Station 5 var ett linjetag rakt upp för en rejäl backe och sedan låg den ett par meter in uppe på platten. Tror inte att jag hade fått ut Dorran så långt, hade tänkt att testa senare men det blev aldrig av.

Jag nådde inte mitt mål, att få göra alla 5 stationerna men jag är ändå nöjd med Dorrans prestation.


Genrep inför FM

I dag ordnade Bea och Marcus ett mini-fm till mig och Linn. Vi utgick från ett traktorspår i skogen. På ena sidan låg ett närsök, 180 grader på andra sidan låg ett större sök. Först tog vi två (mycket väl gömda) minidummisar på närsöket, två kanindummisar på det stora söket. Det hela upprepades en gång.

Jättesvårt! Först begränsade man hunden på närsöket, sa ”Nej” när den gick utanför rutan och sedan skulle hunden bara vända om och göra ett stort sök. Det krävdes många skick och lite pausande innan vi fick in våra dummisar, vi hoppade över en på det stora söket. Dorran har riktigt dålig kondis, mitt fel.

Sedan var det en markering med vilt rakt fram i traktorspåret, tätt följt av ett linjetag. Trut var inget vidare, men anden som var på linjetaget gick bättre. Och inte skulle vi göra det lätt för hundarna – Marcus kastade apporten bakom sig.

En liten förflyttnig till det stället där markeringen landade. Därifrån vände vi oss åt andra hållet och det var en dubbelmarkering med skott. Där skulle det vara vilt men till Dorran bytte vi till kanindummisar. Jag fick med mig truten hem istället för att bråka om den på "provet".

Summering: Det gick bättre än jag trodde att hålla henne inom det lilla närsöket. Kom på att jag brukar säga ”Aa, inte där” under koppeltvånget på våra promenader när de går för långt ut i terrängen. Det funkade jättebra. Dorran går lätt att styra så länge man inte blir arg på henne, då låser hon sig helt. Lite knepigt när man inte vill att hon ska springa efter vilt. Vrålar jag ”Nej” och sen ”Kom” är det ingen hemma. Säger jag glatt ”Dorran kom” så kommer hon direkt.

Närsökssignalen sitter inte, inte konstigt, det har vi tränat för lite på. Jag är ändå nöjd med henne, hon gjorde vad jag kunde begära av henne. Vi har mycket kvar att träna på.

Men nu vilar vi oss i form fram till på lördag, så får vi se hur det går och sedan tar vi nya tag. Vem vet – kanske behöver även jag lite konditionsträning, men det får bli nästa vecka.

Spader Damen - Meitas Cup och Meitas Lattjo Lajbans

Den helgen gick inte av för hackor, minns inte när jag hade så roligt sist!

Lördagen började illa med regn, men lite tålamod och några extra koppar kaffe så red vi genom stormen och vädret lättade.

Ruta 1: hämta en massa konstiga saker (legobitar, matskålar, pennor m m)
Dorran: Tog in apportbocken och kanindummisen, lät resten vara, fattade inget.
Matilda: Plockade in det ena eftert det andra´, bajsade lite och hämtade ännu mera, 19 poäng!

Ruta 2: Jag skulle fälla ölburkar med hjälp av tennisbollar och sedan skulle hunden hämta en ölburk
Dorran: Jag missade alla burkar och Dorran hämtade inget (märkligt, ölburkar är ju inte helt obekant)
Matilda: Da Capo
Slutsats: När det hänger på mig går det åt skogen!

Ruta 3, linjetag, man valde mellan 5, 10 och 15 poäng
Dorran: Jag väljer 15 poäng, det visar sig att det går längs en stig och att den viker av strax innan dummisen, det gjorde Dorran också.
Matilda: jag valde nu 10 poäng, det gick galant.

Ruta 4: Markering, en på 5 poäng, en med dolt nedslag 10 poäng, tog man båda blev det 15 poäng.
Dorran: jag valde 15 poäng, Dorran markerade bägge och gjorde det hon är bäst på, dvs apporterade.
Matilda: Hon hörde/såg den första markeringenden andra satt hon och tittade på mig istället. Den frösta kom in snabbt, värre var det med den andra. Hon var inte ens i rätt kommun, antigen för långt till höger eller för långt till vänster. Efter  ett tag tyckte vår eminenta domare Cecilia att jag för Matildas skull kallade in henne och kastade om utom tävlan. Jag svarade att hon är fem år och klarade av det. Faktum var att hon inte hade mattats alls. Efter ytterligeare ett tag hittade hon den, jag frågade domaren om vi fortfarande var med i tävlingen och hon svarade "Om du får den i hand". I samma ögonblick spran Matilda förbi mig, jag gjorde en målvaktsräddning, rullade på axeln, tog dummyn, reste mig och gav den till domaren. Det hade säkert inte varit några problem att få in den, men i det läget vill man inte chansa.

Ruta 5: Jag skulle hålla en köttbulle på en sked som jag höll i munnen, hunden skulle gå vid sidan. Sedan lades en köttbulle strax bakom hunden. Jag gick ifrån hunden till utgångspositionen och en köttbulle lades mellan oss. Sedan kom en inkallning.
Dorran:Jag gick med henne i koppel, inga problem. Köttbullen lades bakom henne, jag gick och sedan var det dags för inkallnig. Dorran vänder sig blixtsnabbt om och tar kötbullen bakom sig, sedan kommer hon in till mig.
Matilda: Jag har henne lös, allt går galant. När jag kallar in ser hon inte ens åt köttbullen, jag trodde hon inte hade märkt den. Men när jag säger "Varsågod!" vänder hon sig om och springer och tar sin belöning. Full pott igen.

Totalt kom Matilda på fjäde plats, det är jag mycket nöjd med. Dorran fick tyvärr vara försökskanin, men hon gjorde så gott hon kunde.Vi kommer igen nästa år! Då blir vi svåra att slå, två otroligt duktiga hundar!

Dorran - igen!

Två vaktlar lyckades rymma från hägnet häromdagen. Jag skickade Dorran på dem, den första var på öppet gräs, flaxade omkring lite och låg sedan tryggt i Dorrans mun.

Den andra smet in i en häck och gömde sig. Det tog en stund för Dorran att få fatt på den, men sedan kom den också, i ett varsamt grepp.

Jag är SÅ stolt över min lilla jakthund!

Från helvete till himmel på 12 timmar!

5 juni
Åsa ringde och berättade att svaret kommit på Dorrans knöl, det var en fettknöl. Såret läker jättefint, stygnen ska bort på tisdag.

I går kväll klockan 21.40 upptäckte jag en knöl på Dorrans bröstkorg. Tolv timmar senare är knölen borta och Dorran kom hem på kvällen igen! Knölen är på väg på analys, men troligen är det en fettknuta. Men den satt djupt, dock inte i muskulaturen, så allt är borta.

En helvetesnatt med hemska tankar har vänt till en dag med positiva och goda tankar!

Nu står Dorran på livslång behandling med Arginin, en förebyggande behandling med en aminosyra som reglerar celldöden. Att mista henne innan vi har haft ett fullt och helt hundliv tillsammans är otänkbart. Dorran är min stora kärlek!

Tack Linn och Åsa på Veterinärhuset i Ängelholm, ni är bäst!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0