Kackel i kojan

Blir man efter en dags umgänge med goda vänner, god mat, goa hundar och så lite jakt på det. Årets första jakt satte igång lyckopillret i kroppen, även om det inte var någon tung viltväska vi hade med oss hem.

Kul var det också att träffa lilla T igen, hon har snart varit en vecka hos Marie. Tyra verkade tycka det var helt ok att ha två mattar, lite jobbigt bara att veta vem man ska vara hos. Hon försökte så gott hon kunde att vara oss båda till lags genom att än gå fot med mig för att sedan gå lite med Marie. Tyra verkade vara tillfreds med att hon är en jakthund, insikten har gjort henne fokuserad och lugnare, tycker jag.

Jag har alltid drömt om att revolutionera jaktfotograferingen, nu tror jag att jag har lyckats:


Dan bjöd på en helt underbar gratäng med fläskfilé.


Extra champinjonsås.


Härlig sallad.


Dressing till.

Inga vapen, döda djur eller oljerockar. En revolution! Nu väntar jag bara på att anbuden ska hagla in (ha, ha).

Fredagsträning med Bea. Vi satte oss ner och funderade på vad vi skulle göra. Bea frågade var koppelarresten kom ifrån. Jag berättade att det var för att undvika att hon drar iväg på harar och kaniner. Vi funderade lite kring detta och jag sa:
- Ärlig talat, inkallningen är inte ovillkorlig, det kunde vara bättre.
Bea planerade upplägget på några sekunder, inkallning i koppel, hon skulle rulla bollar och annat kul och när Tyra var som mest på kallade jag in. Vi tog en promenad i brunnsparken. Bea sa att hon skulle få godis när hon kom nära mig, även om jag hade korrigerat, det kändes lite ovant i början. Att vara hos mig är alltid lönade, det var tanken.

Tyra var inte lika på som hon brukar vara när vi ska gå ut hemma, men det fanns en hel del som rörde sig i den lilla skallen. Efter en vältajmad lätt korrigering (nu satte alla klickerfrälsta morgonkaffet i halsen)* kom steg ett i Tyras lugna ned sig humör.

Vi fortsatte med täta inkallningar, ingen tid fick Tyra på sig att tänka, vi krävde omedelbar respons. Efter en liten bit tyckte Tyra att det var bäst att gå BAKOM mig! Ursäkta att jag höjer rösten, men det har aldrig hänt förut och varken jag eller Bea trodde att vi skulle få uppleva det. Inte stukad eller rädd, bara lugn och uppmärksam. Som CM skulle ha sagt, en balanserad och lugn hund. Där satt steg två i Tyras nya liv.

Nu är frågan, går det att återskapa? Jag ska genast ut och prova.




* Jag tror att ett oönskat beteende måste få en konsekvens. Detta gäller i vardsgslydnaden och har med säkerhet att göra. Att bara belöna en hund när den inte jagar kaniner och vända ryggen till när den jagar, funkar inte. Framför allt om hunden redan har kickat igång på en härlig kaninjakt. Däremot är jag helt mot korrigeringar när det gäller cirkuskonster, exempelvis lydnadsträning. Där skulle jag aldrig korrigera min hund, på sin höjd säga nehej du ,det får du göra bättre med en snäll röst. Men en hund som är på promenad och inte kommer på inkallning, det måste bli en konsekvens.

Mango gjorde sig hemtam på ett par veckor. Hon/han är en riktig pajas och spexar som sjutton emellanåt. Trevlig liten fågel.

Pappa och jag åkte till Kristianstad och skaffade Mango en kompis som heter Papaya. Efter att Papaya hade gjort sig hemastadd här släppte jag ut dem tillsammans. Tycke uppstd genast, så till den milda grad att de inte ville in i buren igen i första taget. Drygt fyra timmar satt jag och väntade på att de skulle bli hungriga och flyga in för att äta. Men det var värt väntan, de satte sig bredvid varandra och turades om att sticka fram nacken till den andra och be om putsning. Sedan sov de sött, tätt intill.

För ett par veckor sedan köpte jag en ny bil, en Volvo V70, turbo (nä, inte ny, men lite bättre än den gamla). Jättekul, 193 hästar, går som tusan. Jag var lite orolig för bensinförbrukningen, men nu när jag mätt hamnar den på lite drygt 0,9 vilket är helt ok tycker jag. Härligt att kunna trycka till på femman och köra om. Det var en femårsplan med Forden.

I fredags var jag på föreläsning om belöningsträning med Mona Kjernholm. Innan träffades jag och Marie för lite vattenträning, vi var på Hörby BK. Tyra apporterade rapphöna, kricka och and, först på land. Sedan vattenapporterade hon krickan, mycket bra gjort. Första gången hon hade något i munnen när hon simmade.

Marie bestämde sig för att utmana Dorrit med en svår apport. Marie kastade en kricka från en bro i forsande vatten, och sa att Dorrit var tvungen att få hem den annars var jag skyldig 300 kr. Jag tyckte att det var en ovanligt dyr "kråka" men ställde förstås upp. Dorrit gick i på anvisat stället, flyttade sig nedströms och jobbade sig snabbt upp mot den "flyende" krickan. Sedan tog hon bron tillbaka, men det var helt ok. Hon är inte bara vacker min lilla D, hon är smart också. Eller som min veterinär sa när Dorrit hade fattat ett klokt beslut:
- Hon är väl ingen blondin heller!

Det är rena triangeldramat i hundflocken. Matilda kom i i höglöp i fredags. Vanligtvis ställer Dorrit gärna upp, men inte denna gången. Matilda är frustredad och ligger och kvider, Dorrit ligger i sängen och pussar på Tyra. Tyra fattar inget.

Tyra fattar inte heller vitsen med de nya koppelpromenaderna som hon får sedan i fredags. Inget löst på en månad, jag måste få bukt med att hon sticker i från mig och har kul på egen hand (kanin och hare, ibland bara löpor). Istället tränar vi hjärnan hemma innanför staket. Vi får väl ta och köra till klubben några gånger också för lite omväxling.

Efter mycket studerande, funderande och en hel del ångest, bestämde jag mig för att skaffa en dvärgpapegoja, eller Agapornis som de heter. De kallas även för kärleksfåglar (eng lovebirds), då de bildar par för livet och ses alltid tillsammans. Putsar, matar varandra och bara myser ihop. Namnet Apapornis kommer från grekiskans agape som betyder kärlek och ornis som betyder fågel (hm, det finns nåt som heter ornitolog).

Ja, en del av ångesten är att jag skaffat en, till att börja med. En del menar att det är lättare att få en fågel tam, och lilla Mango är inte helt ung, en 6-7 månader, eventuellt mindre. Är det rätt att bara ha en fågel, även om det inte är permanent för att jag ska ha det lättare att tämja? Kommer jag att få tag på en fågel till så sent på säsongen? Kommer de att tycka om varandra då, när Mango "vant" sig vid att vara ensam. Nu är hon inte helt ensam, Kiwi och Maja är grannar. Men de snackar ju nån sorts engelska (Nya Zeeland) och Mango pratar afrikaan, eller nåt.

Jag och Mango har haft våra första träningspass i dag. Flera korta, på det sista satte sig hon på sin favoritgren och burrade upp sig lite, ett gott tecken på att min hand som var i buren med en bit hirskolv på inte var farlig. Ren shejping alltså.

Testade likadant på Kiwi, hon var ganska tam när hon kom. Hon hoppade snabbt upp på handen och smaskade i godan ro. Jag fick mota bort henne när jag inte hade tid att sitta där längre.

Om mitt intresse håller i sig, planerar jag att skaffa mig ett par vitbukspapegojor nästa år, eller möjligen året efter igen. De kostar en hel del i inköp plus att de ska ha en voljär att bo i när jag är på jobbet.

Ibland, när jag har en lyckad jaktdag på jobbet, tar jag hem kycklingskrov till mina tre vargar. Jag älskar att sitta och titta på dem när de äter rå föda. Dorran brukar lägga sig en liten bit ifrån de andra, sluta ögonen och njuta. Matilda och Tyra vill stå nära varandra, Tyra med lite lätt panik i blicken, tänk om jag förlorar mitt byte!

(Dålig kvalité på bilderna, de är tagna med min lilla kamera. Den verkar höra hemma på tippen.)

I torsdags packade vi och åkte till Pärup. På kvällen var det tre timmars föreläsning med Barbro Börjesson om mentaltest. På fredagen var det dags att gå ut i skogen och göra Barbros inofficiella test som är ett samarbete med Jägareförbundet.

Jag har aldrig gjort elle sett ett test, så jag gick med och kollade en av Agnes valpar, de är lite drygt en månad äldre än Tyra (hon är nu elva månader). Det var kul att se, Enzo blev inte särskilt rädd, saknade försvarslust och skärpa. Vad gör man då när det kommer en konstig figur mot en i skogen? Blir det för läskigt ställer man sig bakom husse, men kikar ändå fram. Ställer sig bredvid husse och viftar på svansen, det kanske funkar, spöket vill nog gentligen leka. Jag blev ännu mer förälskad i rasen, det är nästan något gudomligt med flattarnas härliga inställning till livet och omgivningen.

Sist på fredageftermiddagen blev det Tyras tur. Vi fick byta startordning eftersom hon bestämde sig för att börja löpa för en vecka sedan. Testet är uppbyggt i tre delar:

1. Social kamplust, tillgänglighet
2. Skrämmande
3. Hot

Det började med paraden. Tyra fick kolla in alla som skulle titta och alla funktionärer. Vi gick fram till en funktionär som tog Tyras koppel och gick ivägen en lite bit, och försökte leka med henne. Det gick inte jättebra. Han försökte leka med en trasa, , men hon var måttligt intresserad. Jag försökte och det svarade hon på. Detta var egentligen den enda stationen jag blev överraskad av hennes beteende. Jag trodde hon var mer social.

Sedan kom det lilla bytet, en "kanin" som irrade framför oss på skogsvägen. Efter en liten stund fick jag släppa och hon tvekade lite att gå efter. Vi gjorde om det och andra gången stack hon iväg, men var inte intreserad av bytet.

Det stora bytet, det var Marie förklädd, som hoppade fram och tillbaka längs en stig. Tyra tyckte det var läskigt och jag och Barbro fick följa med fram till Marie och ta av hennes huckle.

Nu var det dags för den mest spännande stationen, Figurskogen. En funktionär höll i Tyra, jag sprang iväg genom en "skog" av hotfulla pappfigurer, upp för en backe och "försvann". Funktionären släppte Tyra, och inget hände. Efter en liten stund hörde jag ett desperat skällande. Det hände fortfarande inget. Efter en lång stund ropade Barbro att jag skulle kalla in. Efter tre gånger kom det en brun raket farande. Jag kopplade och vi gick ner och gjorde om det. Då kom hon på en gång. Andra gången skulle egentligen en figur poppa upp precis när hunden passerade, men det var onödigt att göra med Tyra, hon hade visat att hon var rädd ändå. Efter andra gången fick hon kolla ordentligt på figurerna. Tyra släppte det snabbt och var redo för nya utmaningar.

Jag kunde gett hur mycket som helst för att få se vad som hände. Marie berättade att hon med stor vånda tog sig förbi en pappfigur, för att sedan upptäcka att det fanns en till och gick tillbaka. Tog sats, förbi två figurer, upptäckte den tredje och gick tillbaka. Barbro och en funktionär hjälpte henne genom att ställa sig för varsin figur, då tog hon sats och drog igenom.

Vi hoppade över Overallen, hon hade redan visat rädsla och Barbro tyckte att det var onödigt. Vi gick vidare till skrammlet och det var inga problem.

Nästa var en konstig figur som kom raglandes i skogen framför hunden, ömsom med lekinviter och ömsom visade hotsignaler. Mot Tyra var det mest lekinviter, det köpte hon inte alls. Hon skällde och tyckte det var läskigt. Jag fick till slut förlja med fram när gubben låg på marken och ta av honom den konstiga hatten. Jaså, var det han, sa Tyra och gick vidare.

Två vita spöken kom sakta gående mot oss i skogen. På huvudet hade de "egentligen" vita hinkar med två stora , svarta ögon och ett streck till mun. Hinkarna sa Barbro att vi skulle skippa till Tyra. Tyra skällde, morrade och visade ragg. Jag fick släppa kopplet så hon fick större rörelseutrymme. Till slut fick jag gå fram, prata med spökena var och en och visa Tyra att de var utklädda. Barbro ville få det lättare för Tyra så hon bad Marie vara spöke, utan något på huvudet. Ganska snart fick Marie börja tala så Tyra kände igen rösten.

Efter denna station var det dags för kälken, men eftersom hon redan hade visat rädsla så tyckte Barbro att det var onödigt.

Det sista var skotten och det var inga problem.

Efter lite överläggningar kom Barbro fram med testprotokollet. På Nervkonstitution kom hon näst högst, Relativt nervfast - Frimodig och koncentrerad, snabba avrekationer, enstaka felbeteenden.

Annars var det inga större överraskningar, förutom att hon inte är så social som jag trodde. Barbro tyckte att det hade varit intressant att testa henne om något år igen, när hon fått lite erfarenhet. En del egenskaper kommer alltid att vara, temperamentet till exempel, mycket livlig, ingen överrskning. Jaktkamplusten och bytesmedvetenheten kan bli högre, när hon har fått gå efter sin första skammade fasan ser det nog lite annorlunda ut.

Det har varit både kul och intressant att göra testen. Tyra var trött efteråt, men verkade samtidigt mycket nöjd. Hon hade lärt sig att om man skällde på "spökena" så kunde man få dem att backa. Det testade hon lite när hon kom hem, verkade funka där med.

Figurskogen skulle jag verkligen vilja göra med Matilda och Dorran. Ja, egentligen allt, men figurskogen är jag mest nyfiken på vad de gör. Jag tror att Matilda skulle komma, vilt tjutande, möjligen springa runt. Dorran, tror jag, skulle springa igenom, möjligen stannaoch skälla ut någon figur lite extra, kanske morra lite. Vem vet!

Jag vill tacka Barbro och alla funktionärer, ni gör ett fantstiskt jobb! Att testa åtta hundar per dag, tre dagar i sträck i varierande väderlek kräver sin kvinna,  och en och annan man. Ni är helt fantastiska!

Under lördagen och söndagen var jag på klickertränarkurs på Eslövs BK. Det var Canis Skåne med Åsa som instruktör som arrangerade kursen.

Efter presentation hade vi teori om mål och planering. Vi fick sedan våra "utmaningar " för helgen. Vi fick välja mellan fyra olika:
1. Stänga locket på toan och spola
2. Snurra ett koppel runt midjan som hunden rullar upp, kommer in med sin ände av kopplet och sedan hoppar man med kopplet som hopprep
3. Skicka hunden till en kon, dirigera hunden till en apport som ligger till höger elller vänster
4. Gå med hunden vid sidan, stanna och hunden ställer sig framför, hunde backar och stannar, föraren går och plocker upp hunden i fot

Jag valde fyran. Vi gick sedan ut för ett träningspass där vi tränade i grupp. Jag fick börja med att lära Matilda att stå och inte sätta sig så snart vi stannade. Åsa kom och hjälpte till ofta, vi var bara två grupper..

Efter en kort lunch var det dags för teori igen. Olika inlärningstekniker. Sedan ut och praktisera teknikerna. Jag valde target och fortsatte att få Matilda att ställa sig rakt framför mig.

På söndagen var jag jättetrött, det gick åt mycket cola och godis. Teoripasset handlade om stimuluskontroll. Ut och praktisera genom att lägga på ett kommando på att M ställer sig framför. En lite längre lunch denna dagen, vi hade skött oss och inte sölat.

Nästa teoripass var baklängeskedjing och det var en riktig aha-upplevelse. Jag hade haft flera sådana, men denna var häftig. Vi skrev upp 10-12 moment som vår hund kan,  t ex apportera, sitta, stå, ligg, handtarget, snurra runt, hoppa osv. Sedan drog vi fyra lappar av det hunden kunde och detta blev vår baklängeskedja.

Matildas kedja såg ut så här:
1. Inkallning med sättande
2. Handtarget
3. Sitt
4. Apport

Hur vi kunde ha sån tur att få apport som sista, det vet jag inte. Matti lyste upp som en liten sol. Man börjar med det sista, apportering. Belönar som tusan. Sedan tar man sitt och därefter apport, belönar. Handtarget, sitt, apport och belöning. Inkallning med ställande, handtarget, sitt och apport och voilà, allt går som på räls. När man har en duktig liten Matilda ialla fall.

Ett teoripass till om effektiv träning, tror jag det var. Vid det här laget var hjärnan så full att jag inte minns mycket av det. Tur vi fick anteckningar av Åsa.

Vi hann inte klart med vår utmaning, men vi ska träna vidare hemma. Nu ska vi lära oss att backa, det ska bli spännade.

Feffe, som är min egen uppfödning, är en snäll och stilig tupp. Tyvärr har hans fruar haft en tuff vinter. Brun trillade av pinn, bokstavligt talat, hon låg död en morgon under sittpinnarna. Flinga, min vita skönhet, fick jag avliva på grund av en dålig tå som inte ville läkas. Carl Bildt har också trillat av pinn. Nu har Feffe bara tre fruar: Alba, Emilia och Svart. Jag håller på och behandlar deras fötter, när de är fina igen ska jag fundera på ett par nya fruar till Feffe, det är han värd!

Jag och Dorran var hos Bea och finslipade transporterna inför labbeklubbens WT.



Vi lägger upp taktiken, jag bestämmer mig för att koncentrera mig på att hålla ordning på Dorran, med lite tur löser sig resten, vi har mycket kvar att träna på.

När vi kommer hem är Dorran sur mot Tyra, lynnig. Ett par dagar senare kommer svaret, Dorran har blivit skendräktig. Jag hade hoppats på att det hade blivit bättre, men inte, hon var helt väck. Det var bara att lämna WO till WT. Men, vi har lärt oss mycket som vi har nytta av nästa gång, i augusti. Huka er!

Alba har "ruvat" i ca två veckor. I går kväll när jag skulle ta äggen hade hon lyckats krossa 2-3 stycken under sig. En enda smet av ägg, halm, fjädrar och sågspån. Jag tog in henne i duschen och både sköljde med vatten och shamponerade.

Jag svepte in henne i en handduk och gjorde iordning en bur till henne. Jag hade ingen bra stålbur, hade föredragit att ha en värmelampa över henne. Jag fick ta Tyras valpbur i tyg, la en fäll i botten, en skål med fågelfrön och en med vatten. Körde upp ett element på högsta och ställde buren så nära det gick.

När jag la henne i buren började hon rossla något hemskt. En rejäl förkylning. Med tanke på att jag precis hade duschat henne trodde jag nästan inte hon skulle klara natten. Hon låg där i buren och rosslade så det nästan hördes upp till mitt sovrum.

På morgonen när jag släppte ut hundarna var det tyst från buren! Jaha, tänkte jag. Nu har jag mist min lilla clown. Men när jag tittade in låg hon där och myste, maten var nästan slut och hon var torr och varm som en liten bebis. Det var solsken och varmt ute, så jag släppte henne på gräset. Hon vaggade iväg, på sitt eget sätt, mot de andra. Efter att ha ätit en god frukost med bl a honungsmelon, sandbadade hon vid foten av björken med Emilia.


Albas rena, fina fjädrar glänste som guld i solen! (Vårsolen är verkligen stickig.)

Blev klar i dag. Lite kompostgrindar, elstängselstolpar och ca 100 buntband senare har jag en träningsplan på tomten. På den delen där det är grus finns det dessutom belysning, så nu finns det inget att skylla på längre. Jo, jag satte inte upp något tak. Det började regna precis när jag var färdig...



Det blir en bra sluss när pappa ska ta hundarna ut och in från hundgården, jag har funderat en del på hur han skulle klara det. Nu kan de springa mellan rastgården och hundgården utan att kunna fara iväg ut om det kommer en hund förbi.