Kackel i kojan

Det var blött. Det var kallt. Det var lerigt. Det var inget för veklingar. Ändå hade vi en härlig dag på vår slyngeljakt på Övedskloster. Vi delades i i två "lag" och turades om att vara drivare och skyttar (för min del innebär det att jag apporterar). Första såten gick så där, det har inte varit mycket fågel där i år. Matilda försvann för långt ut i vanlig ordning. Jag tappar henne när det är svårt att ta sig fram, då har jag fullt upp med mig själv och hinner inte stoppa henne i tid.

Andra såten var vi apportörer. Matilda var i bilen och Dorran satt bredvid mig, mellan två skyttar utan hundar. Det sköts både framför oss och bakom. Det blev för mycket för Dorran. Hon kunde inte koncentrera sig på att titta framåt och markera, utan var tvungen att hänga med vad som hände bakom oss också. När jag släppte henne på en apport flög hon iväg och kollade skyttarna bakåt, lyssnade inte på mig och var helhypad. Missade en fasanhöna när hon så småningom kom tillbaka. Sedan lyssnade hon bättre, men vi hann inte ta något mer, de andra sprang fortare. När drevet var avblåst släppte jag henne och då hittade hon fasanhönan hon missade innan.

Nästa drev tog vi åt motsatt håll mot vad vi brukar pga av vinden. Inga grisar denna gång, vilket jag är tacksam för. Matilda stötte några fasaner och gjorde ett par eftersök. En som hade gått ner i ravinen hittade vi aldrig. Dorran funderade över sina synder i bilen.

Sedan var det dags för oss att vara apportörer. Båda fick följa med. Dorran gjorde en snygg vattenapportering och Matilda jobbade på land och hämtade två fasaner.

Nu var det dags för matpaus. Av med första omgången regnkläder. På med täcken och filtar på hundarna. Jag var rädd att Matilda skulle bli nedkyld, men det klarade sig. Det var ju inte så kallt, bara blött. In i verkstaden, hemlagad gulaschsoppa och chokladpudding till efterrätt.

Femte såten var vi drivare, Dorran satt i bilen. Upptäckte att Matilda går mycket bättre när jag inte har med Dorran, hon vet att jag inte har full fokus på henne när jag har Dorran med i koppel. Vi gick på gamla järnvägen eftersom vi inte bar bössa. Kommer inte ihåg vad denna såt kallas, Frualid?, men det har under säsongen blivit favoritsåten. Ett stort rörflen med massor med fågel (och en och annan gris, bläh). Matilda skötte sig, sprang upp för vallen och sopade in en tupp som hon tyckte skulle flyga mot skyttarna istället för att flyga åt fel håll (fel är väl lite en definitionsfråga fasanen tycker nog att fel håll är rätt håll). Det är märkligt det här med riktningen hon får dem att flyga. Mer är 50 procent (jag skulle säga 70-80 procent) av gångerna så stöter hon dem mot skyttarna. Kommer hon från fel håll in i ett buskage så tar hon en sväng in om bakkkanten och sveper iväg dem mot skyttarna. Det är häftigt!

I slutet på denna såten började det regna våldsamt. Vi skulle vara "skyttar" i nästa såt, som var den sista, men vi smet iväg hemåt istället. Med 1,5 timmes resa hem är det skönt att komma iväg i tid. Jag hann ta hand om fåglarna och kaninen i dagsljus. Sedan var det dags att ta in hundarna i duschen, spola av chappsen och stövlarna. Hänga upp två omgångar regnkläder på tork. Evakuera hundarnas skuff från alla blöta hundplädar och täcken. Byta kläder igen. Tröjan jag satt med i bilen var torr, men byxorna orkade jag inte byta innan jag körde, så de var blöta. Hundarna fick varsitt grisöra. Nu sover de. Det ska jag också göra snart. Kanske ska möblera om i sovrummet först bara.

Nu har Hönsgården fått tre nya medlemmar, det är hönsen Alba (stormamma), hennes dotter Gunilla och hon/han som heter Trubbel. Jag är dock lite osäker på om jag fick rätt sort - dessa är nämlingen inomhushöns! Och de har dessutom duperat fasanerna att tro att de är inomhusfasaner. Fast de har sovit ute i två nätter, vilket är lite synd i detta väder. I dag är det uppehåll, vilket vi är glada för! Bilder kommer snart, ska bara få ut dom först...

Ludde har flyttat tillbaka till Pärup, han började slåss med sin far, Nougat, som numera är ensam kanin på täppan. Det verkar han trivas bra med. Han har dessutom upptäckt att han inte blir blöt om han är på gamla utedasset, så där ligger han och myser och käkar hela dagarna.

På tal om barn och hundar (se nedan) så körde jag omkring Dorran i en sittvagn när hon var valp.

. Dorran åker barnvagn.

På så sätt kunde hon följa med på våra promenader och fick se mer av världen än bara den närmaste omgivningen. Här har vi varit och undersökt hamnen i Vejbystrand.

I maj var vi hos Tonie och Marie några dagar när Marie var nyopererad i sin fotled. Det var fint väder och vi bestämde oss för att hundarna skulle bada. För att Marie skulle kunna följa med trots den gipsade foten, släpade jag och Tonie henne på en kärra. När badandet var klart var Dorran borta. Hon hade tröttnat lite före de andra och gått och satt sig i vagnen. Nu ville hon åka hem!


- Ok, då kör vi, sa Dorran.

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag behandlar mina hundar som de vore mina barn. Jag har alltid haft lite dåligt samvete för det, eller rättare sagt tyckt att jag pga detta inte är någon bra hundförare. Samtidigt tror jag alla har upptäckt att personer som är bra med sina hundar även blir bra föräldrar, det har jag ett flertal exempel på (och inget som motsäger denna tes). Om man tänkter efter lite, att ge sin hund mycket kärlek, beröm och trygghet och avbryta när hunden gör något fel, det är väl inte så tokigt!

Här kommer ett citat ur en artikel om dominans av Per Jensen:

"Förtroende och tillit från hundens sida är förmodligen en förutsättning för att kunna lära den olika dressyrmoment. Bestraffningar och tillrättavisningar är moment som riskerar att förstöra förtroendet. Dressyr handlar enbart om inlärning. Hunden vill lära sig. Inlärning har, såvitt vi vet, inget samband med att dressören måste vara dominant."
 
Läs hela artikeln,  så ser du att han efter detta citat tar upp korrigeringar. Länk: http://ghk.hundkontakt.se/Jensen-dominans.htm

Att börja morra åt hunden när den gör fel, som var populärt ett tag då man skulle "prata hundspråk", känns ju helt puckat. Hunden har gjort något dumt, du tar den i kinderna och morrar åt den - att morra betyder på hundspråk "Öka avståndet"!!! Nej, vi får nog hålla oss till människospråket som vi behärskar och som hunden snabbt lär sig. Ett "Nej" och sedan förklara vad hunden ska göra istället känns mycket bättre.

Vi börjar med den goda nyheten: i dag har jag gjort ordning ett rum i garaget till fåglarna och kaninerna, så nu har de ytterligare sex kvadratmeter att röra sig på, detta med väggar och tak. Inga mer sönmlösa nätter för mig när det regnar och blåser ute.

Kaninerna rök ihop häromdagen och på den vägen är det. Numera turas de om att vara på utedasset och i hägnet. Om jag får pengar ska jag kastrera dem, men det är dyrt, 700 kr per styck, så det lär dröja.

Tyvärr blev fasantuppen, Oliver, av med sina vackra stjärtfjädrar i samband med att alla skulle infångas och bo ett tag inne. Min förhoppning är att det ska gå in och sova, och äta förstås.

I måndags försökte jag , Linn och Markus att få upp min gamla soffa till övervåningen.Det gick inte och jag gjorde illa ryggen. Den blev inte bättre i dag då jag bl a flyttade tre gjutjärnskaminer för att kunna göra iordning till pippina. Dessutom sträckte jag mig i låret.

Nu har jag gnällt färdigt. Nästa gång får det bli tre bra och en dålig!

PS. Jag kan nog komma på flera bra förresten. Dorran (och Matilda) skötte sig utmärkt på jakten på Öved i lördags. Dorran apporterade några fasaner och det var milt ute och solsken. Vi hade en härlig dag!

Nä, nu kom jag på en dålig till, jag har massor kvar att betala på stängslet, det var ett bakslag.

Äh, jag lägger ned nu.

Må bäst alla mina vänner!