Kackel i kojan

Förra lördagen var vi på Barsebäck, andjakt i duggregn. Dorran gick med på förmiddagen och Matilda på eftermiddagen. Jag kunde i lugn och ro ägna mig åt en i taget - hur lyxigt som helst.

Första såten föll det mest på ett annat stället, vilket var bra. Men det kom några apporter i vår väg, den första var till höger om oss, den tog en annan hund in. Det föll sedan en till vänster som jag skickade Dorran på. Hon hade dock den första i färskt minne och fastande på den en bra stund. Synd, för hon sökte jättesnyggt. När jag väl fick ut henne till vänster så trodde skytten att den låg närmare än vad den gjorde och det kom ett ekipage gående bakom oss som tog den. Ingen lyckad apportering där inte, typiskt orutin att fastna på en sida, det ska vi träna på.

Det gick betydligt bättre i nästa såt. En landade en bit till höger om oss, jag tecknade till min vänstra sida att den tar vi och skickade. När Dorran var iväg skickade föraren på min högra sida sin hund, som hade kortare väg dit och hann först. Dorran fortsätter dock vidare på en rak linje, långt lång bort. Mot en skytt som står helt på motsatta sida om mig, säkert 150 m bort. Jaha, tänkte jag, nu ska hon hälsa på skytten och apportera hans ammoväska. Men icke, 10 m bakom skytten ligger det en and. Hon plockar upp den som hon inte gjort annat och börjar springa tillbaka. När hon är vid apportören på min högra sida släpper hon anden. Det faller en annan and och jag tänker igen en massa positiva tankar: Nu låter hon sin apport ligga och drar mot den nya. Jag kunde nå henne med rösten och kallade in henne. Hon plockar upp sin apport och kommer in. Puh! Det faller lite senare en till vänster om oss som hon hämtar galant.

Efter lunch tar jag med Matilda till mossen. En sjö med manshög vass och brännässlor, allt gungar på vatten. En massa små öar och kanaler som man går fram och tillbaka mellan. Vi driver i en kanal mot sjön, men där ligger inga änder och guppar. När vi kommer fram till första spången hittar Matilda flera simmare som hon apporterar. Den andra springer hon upp på land och genskjuter, hon är ett naturfenomen. Maken till jaktklok lite hund får man leta efter.

Att det har duggregnat hela dagen har vi knappt märkt men aj vad det värkte i knäna dagen efter!

I lördags var det dags för en av årets höjdpunkter, rapphöns på Viderup. Matilda var i höglöp så vi ordnade ett drev med tikar och ett par "immuna" hanar. Matidla var ensam i rörflenen i den första såten. Hon gick riktigt bra, faktiskt en av de bästa släppen hon har gjort. När hon blev trött gick hon rakt ut, en ovana hon har, men det var bara att prata allvar med henne så började hon att slå igen.

Jag hade tänkt lämna Dorran hemma, men när det kom till kritan hade jag inte samvete att åka ifrån henne. Men det funkade bra, det var inte lika mycket fågel som det brukar vara. Hon gjorde t o m lite nytta, hon fick springa runt i en dunge på förmiddagen. Hon slog Matti på tafsen på en rapphöna som hade lyckats krypa under björnbärsris och rörflen. Dorran lämnade alla sina apporter i hand, förmodligen i rena förskräckelsen. Nä, det var nog mest att det var lättare att apportera de små rapphönsen än vad det är med de stora änderna.

Efter lunch, den traditionella jordärtkockssoppan på terrassen, jo vi satt ute, bytte vi skyttar istället för såtar, så det var dags för samma rörflen igen, fast då tog vi det från andra hållet. Det hade blivit soligt och varmt, vattnet lämnade jag i bilen och Matilda tog slut. Eller tyckte hon att vi redan hade varit där, det är möjligt. En cocker har ju en massa synpunkter på det mesta. Jag tyckte inte att det hände något, så jag släppte Dorran. Och det gick riktigt bra. Ett tag slog hon t o m bättre är Matti! Hon gick ut en bit och vände och kom in igen. När vi hade viltkontakt var hon på hugget, men inte överdrivet, så det gick att få stopp på henne. I allén stötte hon en rapphöna med ett rävsprång, det var jättekul, och oväntat, att se.

Och så sken solen hela dagen! Det var en dag det var lätt att leva.


Estrella hjälpte till att skriva. Hon hade även några kloka kommentarer och upptäckte ett
stavfel, då tryckte hon på delete...

Att jag skulle få en frissékyckling kunde jag väl inte drömma om, men här är lilla Fiffi. Fjädrarna står på ända och hon är söt som socker när hon fluffar runt med sin mamma Alba.

Jo, till exempel om man har höns som värper sina ägg på ett otillgängligt ställe i hönshuset, kan en hund vara bra. Då säger man till sin lilla cocker att hämta äggen, och då gör hon det. Och lämnar av dem hela och fina.

Om man tycker om att komma för sent till jobbet kan en hund, eller två, också komma till pass. Speciellt sådana hundar som gillar att bära omkring på skor. Matilda är värst, hon ska dessutom lägga dem längst in i någon av sina burar. Dorran brukar bara släppa dem på golvet så man snubblar på dem. Att få dem att para ihop skorna igen, är ett vågspel. De tycker att en tygråtta kan vara lika bra. Det kan gå åtskilliga, dyrbara minuter, åt att leta efter maken till den där skon man tänkte ha på sig. Eller, som i mitt fall, maken till det enda paret skor man äger och har. Men det var inte det jag skulle berätta om.

Vi saknar varandra, hundarna och jag på dagarna. När jag kommer hem är det mycket bus och skratt på promenaden och sedan kelar vi resten av kvällen, till vi går och lägger oss i en enda hög. Och det är bra, jag har nämligen stängt av pannan, så två "extraplädar"  värmer gott.

Nu är första veckan avklarad, alla tre dagarna. Det har varit intensivt och roligt. En stor omställning att vara utan hundarna, men det är desto roligare när jag kommer hem på kvällen. En lång promenad är det första vi gör, efter jag har slängt i mig något att äta på stående fot. Snart kommer det att vara mörkt när jag kommer hem, men vi ska gå ändå. Jag har en pannlampa och ska skaffa en bättre ficklampa. Dorran och Matti har reflexer, så det ska nog gå bra.

Vädret har inte varit det bästa de senaste dagarna. Tror det var natten mellan onsdag och torsdag som jag vaknade av att det lät som det kom en tromb. Så slutade det tvärt. I fredags morse satte det igång att hagla när jag kollade till Alba och kycklingen. Det töade från huvudet lagom till jag satte mig vid skrivbordet.

På tal om kycklingen så är namnet Höna-Pöna inte längre aktuellt. Det visade sig nämligen att det lilla livet är en frissé kyckling, fjädrarna står på ända och Höna-Pöna passar inte till henne (som säkert kommer att visa sig vara en han). Linn kom på något bra namn, som jag har glömt nu. Frillan, eller nåt.

Det är lite lustigt med kycklingen. Nu när jag ser att hon är frissé står det klart vem som är hennes mamma. Det är en av Linns hönor som heter Thea. Thea bodde här nån vecka när hon hade blivit apporterad av en katt och mådde lite pyton. Hon bodde i gästhuset och vi blev riktigt goda vänner. Jag matade henne med diverse delikatesser, godast var det med jordgubbskesella, det gillade hon skarpt. Hon frisknade till och flyttade till en granne till Linn. Därifrån fick jag mina ägg som Alba sedan ruvade och ut kom det en igelkottskyckling.

Det har varit lite mickel med fåglarna så här första arbetsdagarna. Vaktlarna hade för litet kärl till fodret så det tog slut hela tiden. Nu har de en stor 10 liters foderautomat, så de kommer inte att svälta. Alba och kycklingen  har haft problem med att de häller ut sitt vatten och är utan. Nu har de fått en rejäl kaninflaska som hänger säkert i burväggen. Inget spill och spån i vattnet. Kycklingarna i stallarna på Bjärefågel dricker ur små nipplar som hänger ned. Det är så de får vatten i naturen, de dricker bl a i från blad och grässtrån. Mina vaktlar har alltid druckit ur kaninflaskor, väldigt praktiskt.

Simon, den store Sussextuppen, har börjat ta sitt jobb på allvar. Han kommer alltid först när det händer något, han ser till att hönorna får att äta av smasket jag kommer med, lockar på dem och serverar godbitar. I går när de fick lite mozzarella, som de älskar, tror jag inte han tog en enda bit till sig själv, utan gav till sina fruar. En riktig gentelman!

Pappa har också fått nytt jobb. Han tar hand om hönsen och tänder och släpper ut dem och så är han föreståndare för Dorrans och Mattis hunddagis. Hundarna sover för det mesta när jag går på morgonen, ibland orkar de inte ens följa med upp och kissa. Pappa ger dem mat, för det mesta, och går ut en sväng med dem. I fredags hade han vågat släppa båda en stund.

Ibland blir man inte klok på sina hundar, trodde jag kände dem väl, men de har reagerat helt tvärt om mot vad jag trodde. Matilda, som är en mattegris, är helt cool med att jag sticker iväg. Dorran däremot har letat efter mig och varit tvungen att kolla alla de möter på promenaden, ifall det skulle vara jag. När jag kommer hem går Matilda upp och lägger sig och Dorran lägger sig i mitt knä och är en kelgris, vilket hon inte brukar vara. Det är annars Matilda som sitter hos mig. Matilda verkar nästan lite småsur på mig, men de vänjer sig säkert. En liten fördel kan det nog vara att inte ha oändligt med tid med dem, att hoppa över promenad och träning med dem nu uteslutet.