Kackel i kojan

Feffe, som är min egen uppfödning, är en snäll och stilig tupp. Tyvärr har hans fruar haft en tuff vinter. Brun trillade av pinn, bokstavligt talat, hon låg död en morgon under sittpinnarna. Flinga, min vita skönhet, fick jag avliva på grund av en dålig tå som inte ville läkas. Carl Bildt har också trillat av pinn. Nu har Feffe bara tre fruar: Alba, Emilia och Svart. Jag håller på och behandlar deras fötter, när de är fina igen ska jag fundera på ett par nya fruar till Feffe, det är han värd!

Alba har "ruvat" i ca två veckor. I går kväll när jag skulle ta äggen hade hon lyckats krossa 2-3 stycken under sig. En enda smet av ägg, halm, fjädrar och sågspån. Jag tog in henne i duschen och både sköljde med vatten och shamponerade.

Jag svepte in henne i en handduk och gjorde iordning en bur till henne. Jag hade ingen bra stålbur, hade föredragit att ha en värmelampa över henne. Jag fick ta Tyras valpbur i tyg, la en fäll i botten, en skål med fågelfrön och en med vatten. Körde upp ett element på högsta och ställde buren så nära det gick.

När jag la henne i buren började hon rossla något hemskt. En rejäl förkylning. Med tanke på att jag precis hade duschat henne trodde jag nästan inte hon skulle klara natten. Hon låg där i buren och rosslade så det nästan hördes upp till mitt sovrum.

På morgonen när jag släppte ut hundarna var det tyst från buren! Jaha, tänkte jag. Nu har jag mist min lilla clown. Men när jag tittade in låg hon där och myste, maten var nästan slut och hon var torr och varm som en liten bebis. Det var solsken och varmt ute, så jag släppte henne på gräset. Hon vaggade iväg, på sitt eget sätt, mot de andra. Efter att ha ätit en god frukost med bl a honungsmelon, sandbadade hon vid foten av björken med Emilia.


Albas rena, fina fjädrar glänste som guld i solen! (Vårsolen är verkligen stickig.)

Detta är Emilia (efter pappa Emil) till vänster och Carl Bildt till höger (hon har ingen
direkt personlig utstrålning). De flyttade hit för någon månad sedan.


De kan nu käka tillsammans, de går riktigt bra. Emilia är lägst i rang, hon är yngst, så hon får sig en tillrättavisning emellanåt.

Emilia var förresten borta i ett dygn. Det var när hon var ganska nyinflyttad. När jag kom hem från jobbet stod grinden på vid gavel och alla utom Emilia var inne och satt på pinne. Jag letade som en galning med ficklampa, men inte det lättaste att hitta en svart höna i mörkret. Dagen efter när jag kommit hem ringde det på dörren. Det var grannen som undrade om jag saknade en höna. Hon var på deras altan, hade precis börjat kolla på kvällstv när jag kom och hämtade hem henne. Usch, inget kul att inte veta vad som hänt, men den här gången slutade det lyckligt.

Feffe (fd Fiffi) är nu en stor kille och tar hand om sina, något vilda damer, på bästa sätt. Längst
till höger ser man Blomman, vårt senaste tillskott i familjen, en skånsk blommehöna som
lägger magnifika ägg. De sitter och solar i vårsolen.

Att jag skulle få en frissékyckling kunde jag väl inte drömma om, men här är lilla Fiffi. Fjädrarna står på ända och hon är söt som socker när hon fluffar runt med sin mamma Alba.

Höna-Pöna som kläcktes natten till söndagen. En liten dvärgkochin som Alba har ruvat fram.


Sötnosen med adoptivmamma Alba. Kom ihåg att kameran lägger på 10 kilo, fatta vad det
gör på en sån liten!



Estrella fångar dagen genom att ta vara på minsta solglimt. En klok gammal katt!

Pappa bor här igen. Han håller på att sälja huset och behöver vila upp sig hos mig. Det gör Ture med, min lilla vakteltupp. Han är minst sagt raggig, han och Raggis delar sovrum.

Dorran har fått sina "valpar": en turkos tyghund, en orange gummisko och en plyschälg. Jag är mycket nöjd med fördelningen!

Nu har flickornas föräldrar byggt en jättefin kaninbur till de två kaninungarna. Detta firade vi med release-party. Mina grannar Sanne, Zofus och Magnus var också med när vi drack lite bubbel.


Här byggs det.


Nu är de släppta, Matilda och Molly kollar så allt går rätt till.

Närmare bestämt 8 stycken, varav 6 verkar, ta i trä, vara pigga. En är svag och en har bägge benen i spagat. 2-3 ägg till är på väg att kläckas.

Dålig bild, men den får vara så länge.

Äntligen kom Stina. Hon bygger sittpinnar med gödselskiva till hönsen.




Jag fick hjälpa Flinga och Alba upp på pinnarna, de satt på kycklingburen och såg förvirrade
ut när jag kom in på kvällen. Men så här glada blev de när de förstod vad det där konstiga,
nya var. Objektivet är lite för stort, ska försöka ta bättre bilder.

Så här tjusig är Oliver, det är bara stjärten som han precis har bytt igen, annars verkar han
nästan vara fullfjädrad.


När jag släppte ut Sussi och Svart, som numera heter Kråkan, såg det ut så här - lite bra för
att vara sant. Och mycket riktigt, Sussi blev bortkörd av Gunilla. Då hände något intressant:
Kråkan valde Sussi, hon övergav sina syskon och sin "mamma" för att vara med sin nya
kompis. Det känns härligt, det är ju de två som säkert ska vara kvar i höst.


Nu bor Kråkan och Sussi tillsammans, oftast på utedasset i värmelampans sken.


Vit har blivit ljust grå, och växt ordentligt. De är jättetrevliga, båda mina tuppkycklingar. Och
tama, de äter ur handen och pickar på min ring och mitt armband om jag inte har något till
dem.


Alba (bilden) och Flinga flyttade in i hönsgården igen efter sin sommarvistelse i trädgården.
De hade hittat en väg ut och var på promendder emellanåt, det höll på att sluta med en
katastrof. En regnig kväll hände något, Jag hörde ett väldigt kacklande och Albas försvann i
fjärran. Flinga tog sig in igen, chockad men hel. Vi letade efter Alba säkert en timme i regnet
utan resultat. När det hade slutat regna ville Dorran ut och helt plösligt var både hon och
Alba inne i deras trädgård igen. Det kändes som Dorran visste var hon höll hus och
hämtade hem henne, vad vet jag.

Alba och Flinga har flyttat ut i trädgården. Andra dagen upptäckte de den stora rhododenronbusken, så de var lite svåra att fotografera.

Till höger syns deras lilla vita sommarstuga.


Stor buske.


Liten Flinga.

Gunilla med Vit och Svart under magen


Lilla Grå

Nu håller isparäggen på att kläckas och jag ska bli mamma för första gången! Det känns jättespännande, jag har aldrig tagit fram några ungar från början själv. En del valpar och kycklingar har det blivit, men inte från egen uppfödning. Nu håller jag tummarna att de är välskapta och starka!

Det kommer bilder i morgon, ska bara hämta kameran som Linn har lånat.

vilka virila vakteltuppar jag har (hade vad gäller Sture). Av 16 ägg som Marie fick att lägga på kläckning kom det 15 kycklingar. En av dem har lite krokiga fötter (kan det vara en son eller dotter till Sture tro), men det kan räta ut sig. Sture klarade sig fint genom livet, bättre än många av sina artfränder.

Nu väntar jag med spänning på vad som blir av det sex isparägg som Gunilla ruvar. Kanske det springer omkring små kycklingar där inne på söndag kväll eller måndag. Spännande!

Oliver fasan håller på att få sin sköld i nacken, den som han kommer att flirta brallerna av Fanny med, så småningom. Fast nu ser han inte klok ut, han ser ut som Pigge Piggsvin bak i nacken, inte ett dugg förförisk, säger Fanny och vänder kallsinnigt ryggen till hans dans.

Sture, the boss, flög till vaktelhimmelen i dag. I morse när jag kom ut i hägnet såg jag att han inte var ok, och när jag kom hem på eftermiddagen kunde han knappt gå. Jag ville inte att de andra skulle hacka på honom, död eller levande. Det var bara en tidsfråga för honom, så jag beslöt att hjälpa honom gå vidare.

Han har överlevt sig själv, flera gånger om, trodde aldrig han skulle klara vintern. Det var ju synd att han gav upp nu, men han var så gammal att han började få små tumörer. Att vara inne i bur och vila upp sig var inte något han ville.

För någon vecka sedan hittade jag honom blodíg på halsen på morgonen, Det fanns inga hål i hägnet, så inget tydde på något rovdjur (ev hade en liten tumör spruckit). Men att vara inne i bur vara fansansfullt, han var helt hysterisk. Så jag släppte ut honm efter ett dygn och beslutade att nu fick naturen ha sin gång.

Man får väl inte sörja en liten vaktletupp, men det känns tomt i hägnet nu.

"Nu när vår människa är så le mot oss och tvingar oss att vara ute, ja då är det ju bra att det är sol så vi kan sola oss. Det är nämligen något vi gillar. Och eftersom vi inte får ligga inne, i samma rede och trängas, så får vi väl lägga oss här, tillsammans."
 

När jag kom in till hönsen i morse låg de alla tre i samma rede. Det finns tre reden, men de föredrar ändå att trängas tillsammans. När jag kom ut med kameran hade Gunilla flyttat sig, men Alba och Flinga låg kvar.

Tänk att några spadtag i jorden kan ge sådan lycka! Mums vad det är gott med mask!