Kackel i kojan

Efter mycket studerande, funderande och en hel del ångest, bestämde jag mig för att skaffa en dvärgpapegoja, eller Agapornis som de heter. De kallas även för kärleksfåglar (eng lovebirds), då de bildar par för livet och ses alltid tillsammans. Putsar, matar varandra och bara myser ihop. Namnet Apapornis kommer från grekiskans agape som betyder kärlek och ornis som betyder fågel (hm, det finns nåt som heter ornitolog).

Ja, en del av ångesten är att jag skaffat en, till att börja med. En del menar att det är lättare att få en fågel tam, och lilla Mango är inte helt ung, en 6-7 månader, eventuellt mindre. Är det rätt att bara ha en fågel, även om det inte är permanent för att jag ska ha det lättare att tämja? Kommer jag att få tag på en fågel till så sent på säsongen? Kommer de att tycka om varandra då, när Mango "vant" sig vid att vara ensam. Nu är hon inte helt ensam, Kiwi och Maja är grannar. Men de snackar ju nån sorts engelska (Nya Zeeland) och Mango pratar afrikaan, eller nåt.

Jag och Mango har haft våra första träningspass i dag. Flera korta, på det sista satte sig hon på sin favoritgren och burrade upp sig lite, ett gott tecken på att min hand som var i buren med en bit hirskolv på inte var farlig. Ren shejping alltså.

Testade likadant på Kiwi, hon var ganska tam när hon kom. Hon hoppade snabbt upp på handen och smaskade i godan ro. Jag fick mota bort henne när jag inte hade tid att sitta där längre.

Om mitt intresse håller i sig, planerar jag att skaffa mig ett par vitbukspapegojor nästa år, eller möjligen året efter igen. De kostar en hel del i inköp plus att de ska ha en voljär att bo i när jag är på jobbet.