Kackel i kojan

Så här tjusig är Oliver, det är bara stjärten som han precis har bytt igen, annars verkar han
nästan vara fullfjädrad.


När jag släppte ut Sussi och Svart, som numera heter Kråkan, såg det ut så här - lite bra för
att vara sant. Och mycket riktigt, Sussi blev bortkörd av Gunilla. Då hände något intressant:
Kråkan valde Sussi, hon övergav sina syskon och sin "mamma" för att vara med sin nya
kompis. Det känns härligt, det är ju de två som säkert ska vara kvar i höst.


Nu bor Kråkan och Sussi tillsammans, oftast på utedasset i värmelampans sken.


Vit har blivit ljust grå, och växt ordentligt. De är jättetrevliga, båda mina tuppkycklingar. Och
tama, de äter ur handen och pickar på min ring och mitt armband om jag inte har något till
dem.


Alba (bilden) och Flinga flyttade in i hönsgården igen efter sin sommarvistelse i trädgården.
De hade hittat en väg ut och var på promendder emellanåt, det höll på att sluta med en
katastrof. En regnig kväll hände något, Jag hörde ett väldigt kacklande och Albas försvann i
fjärran. Flinga tog sig in igen, chockad men hel. Vi letade efter Alba säkert en timme i regnet
utan resultat. När det hade slutat regna ville Dorran ut och helt plösligt var både hon och
Alba inne i deras trädgård igen. Det kändes som Dorran visste var hon höll hus och
hämtade hem henne, vad vet jag.