Kackel i kojan

Som när man jagar på Övedskloster! Det var regn i stort sett hela veckan, måste erkänna att jag hade en viss vånda, jakt i heldagsregn är ingen hit. På fredagsmorgonen hade temperaturen sjunkit och det var istället snöäckel. Veckans bävan blev något mildrad av vetskapen att det i alla fall inte skulle regna.

När jag passerade Helsingborg södra blev vägbanan torr och molntäcket lättade. När jag kom fram till Öved sken solen.

Kul att träffa alla gamla ansikten igen, och det var även några nya. Bra med tre extra spanielförare, nu kan man ta det lite lugnare med hundarna och täcka såterna bättre. Dessutom är alla så satans trevliga, vi trivs bra ihop och efter alla år vet vi vad som gäller. När man då gör om såterna blir det lite förvirrat, men vi klarade det. Den nya gången på Frualid blev jaktens bästa och "Greven" var mycket nöjd med dagen. Det blev 180 fasaner, lite tråkigt väder i slutet på sista såten. Inget att klaga på.

Jo, vi hade närkontakt med vildsvin vid två tillfällen. Tilda fick en galt över sig och Theo blev nedtryckt av en gris. Tonie skällde ut grisern varpå den vände sig mot henne! Som tur var hade hon en stav i handen som hon hötte med. Jag tror även att vildsvin kan vara känsliga för svordomar, för den dröp av efter Tonies haranger...

Jag lät Dorran gå i alla såter, hon skötte sig med bravur. Inte bara att hon springer ut och in, som jag hade hoppats på, nej - hon slår som en spaniel och stöter fasan (inte riktigt som en spaniel, men ändå). Hon höll sig på bra avstånd och var hur lyhörd som helst, vände så det sprätte till i leran när jag kallade. Utom vid ett tillfälle, det var en av de nya såterna. Där står skyttarna såpass nära att hon ser dem. När hon såg hur fasanerna dröp ned på andra sidan dungen väcktes henne retrieverhjärta till liv och hon kände att hon måste apportera. Då gick hon ur hand ett tag, men kom tillbaka utan att ställa till någon större skada. Men det är lätt att undvika till nästa gång.

Vägen hem däremot var inget vidare. Det var en olycka redan utanför Kävlinge, samma ställe som jag stått still en timme förra säsongen. På radion sa det att det var kaos på E6:an, så där ville vi inte köra. Vi tog av mot Röstånga och sedan måste vi ha kört fel. Men vi kom hem till slut, efter 2,5 timmar i bilen, sniglande fram i mellan 50-70 km i timmen. Men vägen blev bättre bara jag hade kommit ifrån 104:an. När jag stannade i korset efter Krika mot väg 13 var det glashalt, men vi fick stopp på bilen. Med tanke på att det stod i NST på lördagen att det hade varit 85 avåkningar, så gick det riktigt bra.

Matilda var ovanligt "sur" när vi kom hem. Försvann och var inte alls sällskaplig. Det fick sin förklaring lite senare på natten. Hon hade fått en tagg i tassen, inte rakt in i trampdynan, då hade hon haltat, utan rakt in på sidan precis i skarven mellan tassen och trampdynan. Den gick in gott och väl en halv centimeter och det var extra piggar på den. Nu är hon på mycket bättre humör!