Härliga jakter x 2


Förra lördagen var vi på Barsebäck, andjakt i duggregn. Dorran gick med på förmiddagen och Matilda på eftermiddagen. Jag kunde i lugn och ro ägna mig åt en i taget - hur lyxigt som helst.


Första såten föll det mest på ett annat stället, vilket var bra. Men det kom några apporter i vår väg, den första var till höger om oss, den tog en annan hund in. Det föll sedan en till vänster som jag skickade Dorran på. Hon hade dock den första i färskt minne och fastande på den en bra stund. Synd, för hon sökte jättesnyggt. När jag väl fick ut henne till vänster så trodde skytten att den låg närmare än vad den gjorde och det kom ett ekipage gående bakom oss som tog den. Ingen lyckad apportering där inte, typiskt orutin att fastna på en sida, det ska vi träna på.


Det gick betydligt bättre i nästa såt. En landade en bit till höger om oss, jag tecknade till min vänstra sida att den tar vi och skickade. När Dorran var iväg skickade föraren på min högra sida sin hund, som hade kortare väg dit och hann först. Dorran fortsätter dock vidare på en rak linje, långt lång bort. Mot en skytt som står helt på motsatta sida om mig, säkert 150 m bort. Jaha, tänkte jag, nu ska hon hälsa på skytten och apportera hans ammoväska. Men icke, 10 m bakom skytten ligger det en and. Hon plockar upp den som hon inte gjort annat och börjar springa tillbaka. När hon är vid apportören på min högra sida släpper hon anden. Det faller en annan and och jag tänker igen en massa positiva tankar: Nu låter hon sin apport ligga och drar mot den nya. Jag kunde nå henne med rösten och kallade in henne. Hon plockar upp sin apport och kommer in. Puh! Det faller lite senare en till vänster om oss som hon hämtar galant.


Efter lunch tar jag med Matilda till mossen. En sjö med manshög vass och brännässlor, allt gungar på vatten. En massa små öar och kanaler som man går fram och tillbaka mellan. Vi driver i en kanal mot sjön, men där ligger inga änder och guppar. När vi kommer fram till första spången hittar Matilda flera simmare som hon apporterar. Den andra springer hon upp på land och genskjuter, hon är ett naturfenomen. Maken till jaktklok lite hund får man leta efter.


Att det har duggregnat hela dagen har vi knappt märkt men aj vad det värkte i knäna dagen efter!


I lördags var det dags för en av årets höjdpunkter, rapphöns på Viderup. Matilda var i höglöp så vi ordnade ett drev med tikar och ett par "immuna" hanar. Matidla var ensam i rörflenen i den första såten. Hon gick riktigt bra, faktiskt en av de bästa släppen hon har gjort. När hon blev trött gick hon rakt ut, en ovana hon har, men det var bara att prata allvar med henne så började hon att slå igen.


Jag hade tänkt lämna Dorran hemma, men när det kom till kritan hade jag inte samvete att åka ifrån henne. Men det funkade bra, det var inte lika mycket fågel som det brukar vara. Hon gjorde t o m lite nytta, hon fick springa runt i en dunge på förmiddagen. Hon slog Matti på tafsen på en rapphöna som hade lyckats krypa under björnbärsris och rörflen. Dorran lämnade alla sina apporter i hand, förmodligen i rena förskräckelsen. Nä, det var nog mest att det var lättare att apportera de små rapphönsen än vad det är med de stora änderna.


Efter lunch, den traditionella jordärtkockssoppan på terrassen, jo vi satt ute, bytte vi skyttar istället för såtar, så det var dags för samma rörflen igen, fast då tog vi det från andra hållet. Det hade blivit soligt och varmt, vattnet lämnade jag i bilen och Matilda tog slut. Eller tyckte hon att vi redan hade varit där, det är möjligt. En cocker har ju en massa synpunkter på det mesta. Jag tyckte inte att det hände något, så jag släppte Dorran. Och det gick riktigt bra. Ett tag slog hon t o m bättre är Matti! Hon gick ut en bit och vände och kom in igen. När vi hade viltkontakt var hon på hugget, men inte överdrivet, så det gick att få stopp på henne. I allén stötte hon en rapphöna med ett rävsprång, det var jättekul, och oväntat, att se.


Och så sken solen hela dagen! Det var en dag det var lätt att leva.


Estrella hjälpte till att skriva. Hon hade även några kloka kommentarer och upptäckte ett
stavfel, då tryckte hon på delete...


Kommentarer
Postat av: Marie

De är för goa dina båda svarta troll! Ja sådana dagar är bra att ha när vi sitter på "himmet" och minns!

2008-11-01 @ 19:46:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0