Kackel i kojan

Nu är första veckan avklarad, alla tre dagarna. Det har varit intensivt och roligt. En stor omställning att vara utan hundarna, men det är desto roligare när jag kommer hem på kvällen. En lång promenad är det första vi gör, efter jag har slängt i mig något att äta på stående fot. Snart kommer det att vara mörkt när jag kommer hem, men vi ska gå ändå. Jag har en pannlampa och ska skaffa en bättre ficklampa. Dorran och Matti har reflexer, så det ska nog gå bra.

Vädret har inte varit det bästa de senaste dagarna. Tror det var natten mellan onsdag och torsdag som jag vaknade av att det lät som det kom en tromb. Så slutade det tvärt. I fredags morse satte det igång att hagla när jag kollade till Alba och kycklingen. Det töade från huvudet lagom till jag satte mig vid skrivbordet.

På tal om kycklingen så är namnet Höna-Pöna inte längre aktuellt. Det visade sig nämligen att det lilla livet är en frissé kyckling, fjädrarna står på ända och Höna-Pöna passar inte till henne (som säkert kommer att visa sig vara en han). Linn kom på något bra namn, som jag har glömt nu. Frillan, eller nåt.

Det är lite lustigt med kycklingen. Nu när jag ser att hon är frissé står det klart vem som är hennes mamma. Det är en av Linns hönor som heter Thea. Thea bodde här nån vecka när hon hade blivit apporterad av en katt och mådde lite pyton. Hon bodde i gästhuset och vi blev riktigt goda vänner. Jag matade henne med diverse delikatesser, godast var det med jordgubbskesella, det gillade hon skarpt. Hon frisknade till och flyttade till en granne till Linn. Därifrån fick jag mina ägg som Alba sedan ruvade och ut kom det en igelkottskyckling.

Det har varit lite mickel med fåglarna så här första arbetsdagarna. Vaktlarna hade för litet kärl till fodret så det tog slut hela tiden. Nu har de en stor 10 liters foderautomat, så de kommer inte att svälta. Alba och kycklingen  har haft problem med att de häller ut sitt vatten och är utan. Nu har de fått en rejäl kaninflaska som hänger säkert i burväggen. Inget spill och spån i vattnet. Kycklingarna i stallarna på Bjärefågel dricker ur små nipplar som hänger ned. Det är så de får vatten i naturen, de dricker bl a i från blad och grässtrån. Mina vaktlar har alltid druckit ur kaninflaskor, väldigt praktiskt.

Simon, den store Sussextuppen, har börjat ta sitt jobb på allvar. Han kommer alltid först när det händer något, han ser till att hönorna får att äta av smasket jag kommer med, lockar på dem och serverar godbitar. I går när de fick lite mozzarella, som de älskar, tror jag inte han tog en enda bit till sig själv, utan gav till sina fruar. En riktig gentelman!

Pappa har också fått nytt jobb. Han tar hand om hönsen och tänder och släpper ut dem och så är han föreståndare för Dorrans och Mattis hunddagis. Hundarna sover för det mesta när jag går på morgonen, ibland orkar de inte ens följa med upp och kissa. Pappa ger dem mat, för det mesta, och går ut en sväng med dem. I fredags hade han vågat släppa båda en stund.

Ibland blir man inte klok på sina hundar, trodde jag kände dem väl, men de har reagerat helt tvärt om mot vad jag trodde. Matilda, som är en mattegris, är helt cool med att jag sticker iväg. Dorran däremot har letat efter mig och varit tvungen att kolla alla de möter på promenaden, ifall det skulle vara jag. När jag kommer hem går Matilda upp och lägger sig och Dorran lägger sig i mitt knä och är en kelgris, vilket hon inte brukar vara. Det är annars Matilda som sitter hos mig. Matilda verkar nästan lite småsur på mig, men de vänjer sig säkert. En liten fördel kan det nog vara att inte ha oändligt med tid med dem, att hoppa över promenad och träning med dem nu uteslutet.