Kackel i kojan

I söndags började en ny fas i Tyras liv. Det var första gången hon vågade gå ner för trappen själv. Hon var mäkta stolt, gick upp och ner och satt i mitt knä emellan och myste över sin nya frihet. Nu kan hon själv bestämma om hon vill följa med och titta på tv och jag slipper bära henne upp och ned.

Hon har lugnat sig en hel del, numera kan hon koppla av framför kaminen, till och med sova en liten stund.

Hennes pipande och gnällande har också blivit bättre. Läste just på Eva Bodfäldts blogg att man ska tiga ihjäl det. Ibland säger folk åt mig att få henne att sluta, men det funkar inte. Istället har man faktiskt uppmärksammat ett felbeteende. Hon börjar inse att det inte leder någon vart.

Annars måste jag erkänna att så mycket träning ute blir det inte i det här vädret. Fast det stämmer inte heller, varje gång hon är med ute så tränar vi. På inkallning, stoppsignal eller bara på att man ska hålla kontakt med mig, det lönar sig, då får man godis och beröm.

Nu har vi ledigt i tre dagar, det är jätteskönt. Hoppas att det blir lite milt, då ska vi passa på att träna som sjutton!

Just ja, hon har börjat tappa tänderna också.


Den här bilden är tagen i dag.

Tyra tycker om värme. På natten ligger hon under täcket, nära mig. Hon börjar med att gå under täcket, sedan lägger hon sig på rygg och ger täcket en rejäl boxningsmatch, vilt frustande och morrande. Sedan somnar hon tvärt, ofta med nosen som sticker ut en liten bit.

Annars är favoritplatsen vid kaminen. Lågorna är hon fascinerad av, ibland får de sig en utskällning