Kackel i kojan

Jodå, än finns det plats för fler familjemedlemmar. I går kväll hämtade jag en liten karakiritös i Höör, en unge på lite drygt två månader.

Kakariki är en parakit från Nya Zeeland, det är därför hon heter Kiwi. De kallas för getparakiter för de ska låta som getter. Låter gör de överhuvudtaget väldigt lite, ibland låter det som hon skrattar (kan tänka mig att det låter lite som en get, fast mycket tystare), ibland låter hon som ett mycket stilla "Voff". De lever bland klipporna i det fria, de är inte så skckliga flygare, utan klättrar eller skuttar omkring bland klippskrevorna.

Jag har satt ihop två burarn hon är i inomhus. När jag vet mer om hennes behov får jag skaffa eller bygga något. Antagligen bygga, burmarknaden är mycket begränsad och inte alls anpassade efter fåglarnas behov. Det finns papegojburar för 4 000 kr som bara är en halvmeter breda, men går upp i taket. Helt värdelöst, där kan de inte röra sig naturligt. En bur ska vara mer på längden, höjden är inte lika viktig. När hon känner sig hemma här ska hon få komma ut i en voljär på dagarna, där kan hon träna både på flygningen och klättringen.


Lilla Kiwi (bilden är från uppfödaren).

Varför alla dessa djur? Ja, jag är intresserad av djurs beteende och älskar att studera hur de kommunicerar och interagerar med varandra. Det skulle vara som att säga till en musikälskare att du får bara lyssna på en eller två låtar, annars blir det för mycket.

Så snart får nog Kiwi en kompis, hon ska bara känna sig hemma först.