Kackel i kojan

Det kom en hjärnskakning (min) och en juvertumör (Matildas) mellan oss och bloggandet. Hjärnskakningen tog tre veckor att bli av med, huvudvärk och osedvanligt dåligt minne. Matildas operationssår läkte jättefint, stygnen satt i 14 dagar. Hon var jätteduktig med tratten. Efter att ha missat trappstegen några gånger fick jag den stora äran att bära upp henne till övervåningen. När vi kom till veterinären för att bli av med stygnen, fick vi veta att tumören var godartad. Glädjen var total!

Tyra är som vanligt, en virvelvind. Vi håller nu på med att lära oss "Goda vanor", och den lilla damen är mycket lättlärd. Träningen i sig är inga problem, snarare en stor njutning. Det som är den stora utmaningen med Yra Tyra är att få henne lugn och tyst. Framför allt i vardagssituationer, att gå ut genom dörren utan att hoppa upp och ned i hallen vilt tjutande och den första sträckan i koppel innan hon har sprungit av sig. Men det är på gång.

Jag klickar henne mycket. Det passar henne bra, att hon får själv lista ut vad som lönar sig (och inte lönar sig). Man måste bara tänka lite annorlunda och låta henne få tid på sig att fatta rätt beslut. Än så länge tränar vi inte på några direkta moment, utan vi håller på och lär oss "Goda vanor". När hon är lugn och koncentrerad klickar jag, det kommer jag inte att lägga på kommando för. När detta funkar kommer vi att träna in de 19 grundfärdigheterna (http://www.canis.se/film.php?filmid=77). Sen blir vi livsfarliga!


Kolla, hon står still! Hon är lite högre än Matilda, perfekt storlek!



Apporteringen går som en dans. Det var första gången jag satte henne, kastade iväg ordentligt och skickade henne när hon tog kontakt. Vi har gjort den inomhus och rullat en boll nån meter, man aldrig ute. Verkar lovande!