Kackel i kojan

Fredagsträning med Bea. Vi satte oss ner och funderade på vad vi skulle göra. Bea frågade var koppelarresten kom ifrån. Jag berättade att det var för att undvika att hon drar iväg på harar och kaniner. Vi funderade lite kring detta och jag sa:
- Ärlig talat, inkallningen är inte ovillkorlig, det kunde vara bättre.
Bea planerade upplägget på några sekunder, inkallning i koppel, hon skulle rulla bollar och annat kul och när Tyra var som mest på kallade jag in. Vi tog en promenad i brunnsparken. Bea sa att hon skulle få godis när hon kom nära mig, även om jag hade korrigerat, det kändes lite ovant i början. Att vara hos mig är alltid lönade, det var tanken.

Tyra var inte lika på som hon brukar vara när vi ska gå ut hemma, men det fanns en hel del som rörde sig i den lilla skallen. Efter en vältajmad lätt korrigering (nu satte alla klickerfrälsta morgonkaffet i halsen)* kom steg ett i Tyras lugna ned sig humör.

Vi fortsatte med täta inkallningar, ingen tid fick Tyra på sig att tänka, vi krävde omedelbar respons. Efter en liten bit tyckte Tyra att det var bäst att gå BAKOM mig! Ursäkta att jag höjer rösten, men det har aldrig hänt förut och varken jag eller Bea trodde att vi skulle få uppleva det. Inte stukad eller rädd, bara lugn och uppmärksam. Som CM skulle ha sagt, en balanserad och lugn hund. Där satt steg två i Tyras nya liv.

Nu är frågan, går det att återskapa? Jag ska genast ut och prova.




* Jag tror att ett oönskat beteende måste få en konsekvens. Detta gäller i vardsgslydnaden och har med säkerhet att göra. Att bara belöna en hund när den inte jagar kaniner och vända ryggen till när den jagar, funkar inte. Framför allt om hunden redan har kickat igång på en härlig kaninjakt. Däremot är jag helt mot korrigeringar när det gäller cirkuskonster, exempelvis lydnadsträning. Där skulle jag aldrig korrigera min hund, på sin höjd säga nehej du ,det får du göra bättre med en snäll röst. Men en hund som är på promenad och inte kommer på inkallning, det måste bli en konsekvens.