Kackel i kojan

Dorran är inte världsbäst på avlämningar, men när det är jobb på gång, då finns inget annat. Vi tränade i förrgår vid Hembygdsparken vid Rönne å. Lite vattenapportering mellan mandarinänderna och de vanliga gräsänderna. Vatten är ju inget problem.

För att bryta Dorrans förväntan la vi ut dummisar på land bakom oss samtidigt som det kastades en dummy i ån. Vi vände på klacken bara för att upptäcka att vi hade fått publik. En hund med en jättepinne i munnen stod och kollade på oss, tre meter från Dorrans dummisar. Vad gör man, de hade inget avsikt att gå vidare så det var bara att skícka på ett linjetag. Inget snack - Dorran bara jobbade på, tror inte ens att hon upptäckte hunden. Trots att hon inte direkt hittade dummisarna som var dolt utlagda. Det är vad jag kallar koncentration och arbetsglädje!

Det var så här vårt äventyr tillsammans började!

Förra lördagen var vi på Barsebäck, andjakt i duggregn. Dorran gick med på förmiddagen och Matilda på eftermiddagen. Jag kunde i lugn och ro ägna mig åt en i taget - hur lyxigt som helst.

Första såten föll det mest på ett annat stället, vilket var bra. Men det kom några apporter i vår väg, den första var till höger om oss, den tog en annan hund in. Det föll sedan en till vänster som jag skickade Dorran på. Hon hade dock den första i färskt minne och fastande på den en bra stund. Synd, för hon sökte jättesnyggt. När jag väl fick ut henne till vänster så trodde skytten att den låg närmare än vad den gjorde och det kom ett ekipage gående bakom oss som tog den. Ingen lyckad apportering där inte, typiskt orutin att fastna på en sida, det ska vi träna på.

Det gick betydligt bättre i nästa såt. En landade en bit till höger om oss, jag tecknade till min vänstra sida att den tar vi och skickade. När Dorran var iväg skickade föraren på min högra sida sin hund, som hade kortare väg dit och hann först. Dorran fortsätter dock vidare på en rak linje, långt lång bort. Mot en skytt som står helt på motsatta sida om mig, säkert 150 m bort. Jaha, tänkte jag, nu ska hon hälsa på skytten och apportera hans ammoväska. Men icke, 10 m bakom skytten ligger det en and. Hon plockar upp den som hon inte gjort annat och börjar springa tillbaka. När hon är vid apportören på min högra sida släpper hon anden. Det faller en annan and och jag tänker igen en massa positiva tankar: Nu låter hon sin apport ligga och drar mot den nya. Jag kunde nå henne med rösten och kallade in henne. Hon plockar upp sin apport och kommer in. Puh! Det faller lite senare en till vänster om oss som hon hämtar galant.

Efter lunch tar jag med Matilda till mossen. En sjö med manshög vass och brännässlor, allt gungar på vatten. En massa små öar och kanaler som man går fram och tillbaka mellan. Vi driver i en kanal mot sjön, men där ligger inga änder och guppar. När vi kommer fram till första spången hittar Matilda flera simmare som hon apporterar. Den andra springer hon upp på land och genskjuter, hon är ett naturfenomen. Maken till jaktklok lite hund får man leta efter.

Att det har duggregnat hela dagen har vi knappt märkt men aj vad det värkte i knäna dagen efter!

I lördags var det dags för en av årets höjdpunkter, rapphöns på Viderup. Matilda var i höglöp så vi ordnade ett drev med tikar och ett par "immuna" hanar. Matidla var ensam i rörflenen i den första såten. Hon gick riktigt bra, faktiskt en av de bästa släppen hon har gjort. När hon blev trött gick hon rakt ut, en ovana hon har, men det var bara att prata allvar med henne så började hon att slå igen.

Jag hade tänkt lämna Dorran hemma, men när det kom till kritan hade jag inte samvete att åka ifrån henne. Men det funkade bra, det var inte lika mycket fågel som det brukar vara. Hon gjorde t o m lite nytta, hon fick springa runt i en dunge på förmiddagen. Hon slog Matti på tafsen på en rapphöna som hade lyckats krypa under björnbärsris och rörflen. Dorran lämnade alla sina apporter i hand, förmodligen i rena förskräckelsen. Nä, det var nog mest att det var lättare att apportera de små rapphönsen än vad det är med de stora änderna.

Efter lunch, den traditionella jordärtkockssoppan på terrassen, jo vi satt ute, bytte vi skyttar istället för såtar, så det var dags för samma rörflen igen, fast då tog vi det från andra hållet. Det hade blivit soligt och varmt, vattnet lämnade jag i bilen och Matilda tog slut. Eller tyckte hon att vi redan hade varit där, det är möjligt. En cocker har ju en massa synpunkter på det mesta. Jag tyckte inte att det hände något, så jag släppte Dorran. Och det gick riktigt bra. Ett tag slog hon t o m bättre är Matti! Hon gick ut en bit och vände och kom in igen. När vi hade viltkontakt var hon på hugget, men inte överdrivet, så det gick att få stopp på henne. I allén stötte hon en rapphöna med ett rävsprång, det var jättekul, och oväntat, att se.

Och så sken solen hela dagen! Det var en dag det var lätt att leva.


Estrella hjälpte till att skriva. Hon hade även några kloka kommentarer och upptäckte ett
stavfel, då tryckte hon på delete...

I dag (läs söndag) har vi begått premiär i dubbel mening; säsongens första jakt och vår första andjakt. Vi har jagat lite änder tidigare, på Vegeholm, men då var det även fasan.

Klockan ringde vid 6, endast jag och tomten var vaken. Hundarna låg kvar i sängen, jag fick ropa på dem när deras mat var klar! En timme senare bar det av till Barsebäck.

Det blev bara två såter för vår del, efter lunch valde vi att efterapportera i mossen. Första såten var bara jobb för apportörer. Matilda hämtade en and. Dorran satt och hetsade upp sig och pep när det smällde, illa.

Andra såten var det jobb för Matilda, hon stötte i en kanal som gick runt en sjö, Dorran fick också hjälpa till. Sedan var det apportering, lunch och efterapportering. Det var jättejobbigt att gå där i mossen, högt med vass och brännässlor.

Matilda överraskade med att visa sig vara en utmärkt eftersökshund med en energi som man får leta efter! Jag är jättenöjd med henne. Dorran blev trött men kämpade ändå på. Tror inte att det hjälper henne att hon hetsar upp sig, måste göra något åt det. Till Dorrans försvar måste jag påminna om att hon är skendräktig. Vi har även en del att träna på, jag ska lära henne lite tecken, hon kan inte det alls. Jag tror att hon kan hjälpa Matilda med att stöta lite fågel, på så sätt får de jobba båda två.


Jösses vad trött man är efter en hel dags jakt!


Här är en till!